Är SD-väljarna unga, arga och bittra? Nej, något helt annat skiljer ut dem

Bilden är bekant: en ung, arg man som sitter ensam vid datorn och röstar av bitterhet. Men frågan om vem SD-väljaren egentligen är har sysselsatt statsvetare i över ett decennium, och svaret stämmer sällan med klichén. Det som faktiskt tenderar att skilja ut SD-väljare från andra partiers väljare handlar mindre om ålder och ilska, och mer om var i landet man bor och vilken utbildning man har.

Vilka är SD-väljarna egentligen?

Väljarundersökningar från bland annat Novus och Institutet för Framtidsstudier har återkommande visat att Sverigedemokraternas väljarkår är spridd över hela vuxenlivet snarare än koncentrerad till unga. Partiet har historiskt haft ett starkare stöd bland män än bland kvinnor, och stödet är som mest utbrett bland väljare med gymnasieutbildning som högsta nivå. Det är alltså inte i första hand en fråga om ung mot gammal.

“Det handlar mindre om vem som skriker högst på nätet och mer om vem som upplever sig lämnad utanför de stora samhällsförändringarna”, som väljarforskning inom fältet brukar sammanfatta det.

Är det ålder eller klass som avgör?

Det som forskningen lyfter fram tydligast är klass och yrkestillhörighet. SD:s förankring har genomgående varit starkare i arbetarklassen än bland tjänstemän med längre utbildning, ett mönster som går igen i liknande högerpopulistiska partier i andra europeiska länder. Det gör att bilden av “den unga, arga väljaren” blir missvisande — snarare handlar det om en äldre, bredare grupp som delar en upplevelse av att inte ha vunnit på globalisering, urbanisering eller arbetsmarknadens omvandling.

Några mönster som återkommer i väljarundersökningar:

• Starkare stöd bland män än bland kvinnor
• Överrepresentation bland väljare med kortare utbildning
• Klart starkare stöd utanför storstadsregionerna än i dem
• En jämnare åldersspridning än man kanske väntar sig

Var bor SD-väljarna?

Geografin är kanske den tydligaste skiljelinjen av alla. Stödet för partiet har genomgående varit som starkast på mindre orter och på landsbygden, medan det är svagare i storstädernas innerstäder. Den skillnaden speglar en bredare politisk trend i Sverige och internationellt, där stad och landsbygd allt oftare röstar olika — inte för att den ena gruppen är “argare” än den andra, utan för att de upplever samhällsutvecklingen olika beroende på var de bor.

Vad betyder det för debatten framöver?

Att reducera SD-väljare till en ung, bitter minoritet gör det svårare att förstå varför partiet vuxit över tid, snarare än att klinga av som ett tillfälligt missnöje. Om drivkraften i första hand är geografisk och socioekonomisk snarare än en fråga om ålder, blir också frågan om hur andra partier ska möta väljargruppen en annan: det handlar mindre om att övertyga arga unga män, och mer om att adressera en upplevd klyfta mellan stad och landsbygd, mellan hög- och lågutbildade.

Den förenklade bilden må vara bekväm att luta sig mot i en debattartikel. Men den håller sällan för en närmare granskning av vad väljarforskningen faktiskt visar — lika lite som föreställningen om att hård retorik automatiskt förklarar var våldet kommer ifrån gör debatten enklare att förstå. Vill man se hur samma frågor ser ut ett par år senare finns de även i SDU och Ungsvenskarnas brytning, liksom i den återkommande dragkampen mellan SD-toppen och forskningen.