Hur kan Libanon fortsätta existera?
Utan president, med ett politiskt system byggt på religiös tillhörighet och en flyktingkris i knät – ändå håller Libanon ihop. Här är hur, och varför det är så skört.
Politik På pappret borde Libanon inte fungera. Landet har under lång tid saknat en sittande president, ett parlament som knappt kunnat enas om egna sammanträden, ett politiskt system byggt på religiös tillhörighet snarare än partipolitik, och en flyktingkris som lagt en enorm press på ett land med bara några miljoner invånare. Ändå fortsätter Libanon att existera, dag för dag. Frågan är hur, och hur länge till.
Ett land byggt för att aldrig fungera friktionsfritt
Libanons politiska system, känt som konfessionalism, bygger på en överenskommelse från 1943: presidenten ska vara maronitisk kristen, premiärministern sunnimuslim och talmannen shiamuslim. Systemet skapades för att garantera de olika religiösa grupperna representation efter en tid av spänningar, men det har samtidigt gjort landets institutioner extremt känsliga för låsningar – varje viktig post är kopplad till en specifik grupptillhörighet, vilket gör kompromisser svårare snarare än enklare.
Enligt uppgifter har ingen fullständig folkräkning genomförts sedan 1932, vilket innebär att systemet i praktiken bygger på en demografisk ögonblicksbild som är över åttio år gammal. Det gör frågan om hur makten egentligen borde fördelas politiskt känslig i sig – en ny folkräkning skulle sannolikt visa en helt annan fördelning mellan grupperna än den som systemet fortfarande utgår från, vilket gör att ingen av de stora blocken har något större intresse av att driva igenom en.
Ärren från inbördeskriget läker aldrig helt
Mellan 1975 och 1990 slets Libanon isär av ett inbördeskrig som involverade en rad inhemska miliser och utländska aktörer. Kriget tog slut, men enligt de flesta bedömare byggdes fredsöverenskommelsen mer på ett vapenstillestånd mellan grupperingar än på en gemensam nationell berättelse om vad som hänt. Många av de politiska blocken som styr landet idag har rötter direkt i den konflikten.
Libanon har inte löst frågan om vem landet egentligen tillhör – man har byggt ett system som gör att ingen grupp behöver förlora helt, och det är på en gång dess styrka och dess svaghet.
Flyktingkrisen som ingen bad om
Sedan konflikten i Syrien inleddes 2011 har enligt officiella siffror runt 815 000 syriska flyktingar registrerats i Libanon, medan libanesiska myndigheter själva uppskattat att den verkliga siffran kan vara betydligt högre. I ett land i den storleksordningen motsvarar det en av de högsta flyktingtätheterna per capita i världen, vilket satt en redan spänd infrastruktur och ett redan känsligt politiskt system under ytterligare press.
Skolor, sjukvård och arbetsmarknad har alla fått ta emot en påfrestning som ett land med Libanons resurser knappast var rustat för, samtidigt som det redan bräckliga maktbalanssystemet gör det svårt att enas om en nationell strategi för hur bördan ska hanteras eller fördelas mellan olika delar av samhället.
Så håller landet ihop ändå
Några förklaringar brukar återkomma i analyser av Libanons paradoxala stabilitet:
- Ett starkt civilsamhälle och informella nätverk som täcker upp där staten är svag.
- En förståelse hos de flesta politiska blocken att en ny konflikt skulle kosta alla parter mer än de kan vinna.
- Internationellt stöd och bistånd som håller centrala funktioner flytande trots politisk låsning.
Är det hållbart på sikt?
Det är den obekväma frågan som hänger kvar. Libanon har visat en förmåga att balansera på gränsen till kollaps utan att falla över, gång på gång. Men ett system som bygger på att ingen part får för mycket makt är också ett system som har svårt att fatta de stora, obekväma besluten – och med en fortsatt flyktingkris och en region i rörelse är det osäkert hur länge balansakten går att hålla uppe.
