Emma och Maria vill hjälpa andra bli föräldrar – varför stoppas de?

Emma och Maria är, som många andra i den här debatten, illustrationer av en fråga som fortsätter att dyka upp i svensk politik: kvinnor som gärna skulle vilja bära ett barn åt någon annan, utan ersättning, får ändå inte göra det i Sverige. Frågan må låta enkel – varför stoppa något som två vuxna människor vill göra frivilligt? – men svaret handlar om en avvägning som svensk lagstiftning länge landat på samma sida av.

Vad säger lagen egentligen?

Surrogatmoderskap är inte reglerat med ett uttryckligt förbud i svensk lag, men det är inte tillåtet inom svensk sjukvård att medverka till det, vilket i praktiken stänger dörren för att genomföra det lagligt i Sverige. En statlig utredning tittade på frågan 2016 och landade i att inte föreslå att altruistiskt surrogatmoderskap – det vill säga utan ekonomisk ersättning till den som bär barnet – skulle tillåtas.

Utredningens slutsats byggde bland annat på oro för påtryckningar och risken att relationen mellan kvinnor kan bli ojämlik även utan pengar inblandade, samt att kommersiellt surrogatmoderskap ansågs stå i strid med internationella konventioner om barns och kvinnors rättigheter.

Det innebär i praktiken att par och ensamstående i Sverige som vill bli föräldrar med hjälp av en surrogatmamma – oavsett om det handlar om ofrivillig barnlöshet, medicinska skäl eller att man som samkönat par saknar en biologisk väg att bli två föräldrar tillsammans – står utan ett lagligt inhemskt alternativ, även när den tänkta surrogatmamman själv säger sig vilja hjälpa till helt utan ersättning.

Så är partierna splittrade

Frågan går rakt igenom blockgränserna snarare än längs dem. Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet har drivit på för att öppna upp för altruistiskt surrogatmoderskap, där den som bär barnet inte får betalt. Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna har istället ställt sig emot en lagändring.

Att vilja hjälpa någon att bli förälder och att skapa ett system som riskerar att utnyttja kvinnor är inte nödvändigtvis samma sak – men var gränsen går är precis det politiken bråkar om.

Varför är det så känsligt?

En stor del av oron handlar inte om par som Emma och Maria i sig, utan om vad som händer i andra änden av frågan. Granskande reportage har visat hur kvinnor i länder som Ukraina, Georgien och Albanien har utnyttjats för att bära och föda barn åt betalande par från bland annat Sverige – något som skett i en internationell marknad där skyddet för de gravida kvinnorna ofta är svagt.

Motståndare menar att så länge kommersiellt surrogatmoderskap existerar utomlands, riskerar även ett svenskt, välreglerat undantag för altruistiskt surrogat att normalisera en praktik som på andra håll är svår att kontrollera.

Förespråkare svarar att just avsaknaden av ett svenskt, reglerat alternativ är det som driver par att söka sig till just de länder där skyddet är som svagast – och att ett tryggt, altruistiskt system i Sverige, med tydliga krav på samtycke och uppföljning, skulle kunna vara säkrare för alla inblandade än dagens situation.

Vad händer nu?

Frågan har utretts, debatterats och landat i riksdagsmotioner flera gånger utan att någon majoritet för en lagändring har vuxit fram. För par som vill bli föräldrar med hjälp av någon som Emma eller Maria återstår i dagsläget oftast bara ett alternativ: att söka sig utomlands, till länder där surrogatmoderskap är tillåtet – med allt vad det innebär av juridisk osäkerhet kring föräldraskap, kostnader och etiska frågor som Sverige själv ännu inte lyckats enas om att lösa.