Vem hade egentligen rätt om satsningar på vården?

Vart fjärde år upprepas samma mönster: satsningar på vården radas upp i debattartiklar, miljardbelopp presenteras på pressträffar, och sedan – tystnad, tills nästa valrörelse river upp samma diskussion igen. Frågan som sällan får ett tydligt svar är vad som faktiskt hände med de satsningarna i mellantiden.

Vad menas egentligen med en “satsning” på vården?

Ordet satsning används löst i den politiska debatten, och det gör jämförelser svåra. Ibland handlar det om nya pengar som tillförs statsbudgeten, ibland om omfördelning inom en redan existerande ram, och ibland om ambitioner som aldrig omsätts i konkreta anslag alls. En satsning kan se imponerande ut i en presentation utan att en enda extra vårdplats tillkommer i verkligheten.

Det gör det svårt för väljare att bedöma vad som faktiskt levererades. Ett belopp i miljarder säger lite om huruvida köerna till specialistvård faktiskt kortades, eller om personalbristen på akutmottagningarna minskade.

Ett belopp i miljarder säger lite om huruvida köerna till specialistvård faktiskt kortades.

Vad säger uppföljningarna om vårdköer och personalbrist?

Uppföljande granskningar av vårdens tillstånd tenderar att peka åt samma håll oavsett vem som suttit vid makten: personalbristen inom vissa yrkesgrupper – särskilt sjuksköterskor med specialistkompetens – har varit ett återkommande problem, och den påverkas i praktiken mer av arbetsvillkor och löneutveckling än av enskilda budgetsatsningar. Pengar som tillförs utan att adressera varför personal lämnar yrket riskerar att fastna i systemet utan att nå patienterna.

Samtidigt varierar utfallet stort mellan regioner. En satsning som fungerar väl i en storstadsregion med god tillgång till vårdpersonal kan ge betydligt mindre effekt i glesbygd, där grundproblemet snarare är avstånd och rekryteringssvårigheter än pengar i sig.

Är det regionerna eller staten som bär ansvaret?

Det svenska vårdsystemets ansvarsfördelning gör frågan extra snårig. Regionerna ansvarar för den löpande driften, medan staten kan skjuta till riktade medel och sätta nationella mål. När resultaten uteblir är det därför lätt för bägge nivåerna att peka på varandra – regionerna menar att statens bidrag är otillräckliga eller kortsiktiga, medan statliga företrädare menar att regionerna inte alltid prioriterar rätt inom de ramar som redan finns.

Den ansvarsfördelningen gör det svårt att i efterhand avgöra “vem som hade rätt” i en given debatt, eftersom båda nivåerna kan ha bidragit till både framgångar och tillkortakommanden.

Vad säger patienterna själva om satsningarna?

Statistik över väntetider berättar bara halva historien. De patientberättelser som når medierna handlar ofta om år av väntan innan rätt diagnos eller behandling kommer på plats – något som återkommer i granskningar av till exempel kvinnor som gått i åratal med diagnoser som inte tagits på allvar. Sådana fall visar hur svårt det är att mäta en satsnings faktiska effekt enbart genom regionernas egen statistik, eftersom den sällan fångar hur lång tid en enskild patient väntat innan hen ens hamnade rätt i systemet.

Det är också en påminnelse om att “satsningar på vården” sällan är en enhetlig fråga. Insatser mot exempelvis läkemedel som strömmar in illegalt och belastar vården kräver helt andra prioriteringar än satsningar på förlossningsvård eller äldreomsorg, även om de alla ryms under samma politiska paraplybegrepp i en debattartikel.

Så kan du som väljare bedöma nästa vallöfte om vården

Några frågor värda att ställa nästa gång ett nytt vårdlöfte presenteras:

• Är pengarna nya, eller omfördelade från något annat område?
• Finns en tidsplan för när effekten ska synas i väntetider eller bemanning?
• Vem bär ansvaret för uppföljningen – staten, regionen, eller ingen alls?

Svaret på vem som “hade rätt” om vårdens satsningar är sällan svartvitt. Det som går att slå fast är att pengar utan tydlig uppföljning sällan förändrar patientens väntetid – oavsett vilken sida av debatten som stod för notan.