Fler än någonsin har redan stängts av för dopning inför årets OS
Inför sommarens olympiska spel stängdes ett rekordstort antal idrottare av för dopning, sedan en omfattande dopninghärva i rysk friidrott avslöjats. Så påverkar det synen på OS.
Droger Bara dagar innan invigningen av sommarens olympiska spel stod det klart att fler idrottare än någonsin tidigare stängts av för dopning inför ett och samma mästerskap. Bakgrunden är en omfattande utredning som pekat ut statligt sanktionerat dopningsfusk inom rysk friidrott, vilket fått långtgående konsekvenser för enskilda idrottares möjlighet att tävla.
Vad har egentligen hänt inför årets OS?
En oberoende utredning tillsatt av Världsantidopningsbyrån WADA har pekat på ett systematiskt dopningsprogram kopplat till rysk friidrott, med anklagelser om att prover manipulerats och resultat mörkats med hjälp av inblandade myndigheter. Utredningens slutsatser ledde till att stora delar av det ryska friidrottslandslaget stängdes av från OS, och fallet har blivit en av de mest omtalade dopningshärvorna i modern olympisk historia.
Utöver den specifika härvan har antalet dopningstester och analyser av sparade blod- och urinprov ökat kraftigt de senaste åren, delvis tack vare nya analysmetoder som gör det möjligt att i efterhand upptäcka substanser som tidigare gick obemärkta förbi. Det har lett till att fler äldre resultat och medaljer omprövats i takt med att gamla prover analyseras om.
Varför är just anabola steroider så svåra att komma åt?
Anabola androgena steroider hör till de vanligast förekommande substanserna i dopningssammanhang, eftersom de kan öka muskelmassa och återhämtningsförmåga betydligt. Problemet för antidopningsarbetet är att nya varianter av steroider och maskeringsmedel utvecklas kontinuerligt, ofta snabbare än testmetoderna hinner anpassas.
“Kapprustningen mellan dopningsfusk och testmetoder är en ständig katt-och-råtta-lek, där ny analysteknik regelbundet avslöjar det som tidigare gick att komma undan med”, är ett konstaterande som återkommer i internationell antidopningsforskning.
Vilka konsekvenser får en avstängning för idrottare?
En avstängning inför ett mästerskap som OS kan slå extremt hårt mot en idrottskarriär, eftersom många idrottare bara har en handfull tillfällen under hela karriären att tävla på den nivån. Samtidigt menar antidopningsorganisationer att konsekvenserna måste vara kännbara för att avskräckningseffekten ska fungera.
Några av de vanligaste konsekvenserna vid en bekräftad dopningsöverträdelse:
- Avstängning från tävling under en period som kan sträcka sig över flera år
- Fråntagande av tidigare medaljer och resultat vid bekräftad dopning
- Uteslutning ur nationella landslagstrupper under avstängningsperioden
- Skadat rykte som kan påverka sponsoravtal och karriär efter avstängningen
Vad betyder det här för förtroendet för OS?
Den här typen av avslöjanden riskerar att undergräva förtroendet för att tävlingarna sker på lika villkor, vilket är särskilt känsligt för en tävling som bygger så mycket av sin identitet på idealet om ren, rättvis konkurrens mellan nationer. Samtidigt menar många inom idrottsrörelsen att fler avslöjade fall snarare är ett tecken på att kontrollsystemet fungerar bättre än tidigare, inte att fusket ökat i sig.
Hur har antidopningsarbetet förändrats över tid?
Testmetoderna har utvecklats betydligt sedan de första systematiska dopningskontrollerna infördes i olympiska sammanhang. Idag sparas blod- och urinprov i flera år efter att de tagits, specifikt för att kunna analyseras om när nya analysmetoder utvecklas — vilket innebär att idrottare som klarat sig undan vid själva tävlingstillfället ändå riskerar att avslöjas långt senare. Det har blivit en viktig avskräckningsfaktor i sig, eftersom ett godkänt test vid tävlingstillfället inte längre garanterar att resultatet står sig permanent.
Samtidigt pekar kritiker på att resurserna för dopningskontroller skiljer sig kraftigt mellan olika länder och idrotter, vilket gör att upptäcktsrisken varierar beroende på var och i vilken gren en idrottare tävlar. Den ojämna kontrollnivån beskrivs av flera experter som en av de största kvarstående utmaningarna för ett rättvist internationellt antidopningssystem.
Frågan om vad som är en acceptabel substans och inte påminner om andra debatter kring olagliga preparat som strömmar in i Sverige — gränsen mellan tillåtet och förbjudet handlar ofta mer om kontroll och regelverk än om själva substansen.
