Sverige behöver SD, kan jag få ett amen på det?

“Sverige behöver SD” är en mening som säkert väckt både instämmande nickningar och rejäla proteströster runt om vid svenska middagsbord de senaste åren. Sverigedemokraterna klev in i riksdagen 2010, och har sedan dess vuxit till ett av landets största partier i opinionsmätningarna. Frågan är inte längre om partiet har inflytande – utan varför så många svenskar tycker att det behövs, och vad andra menar att det priset är.

Varför har SD:s väljarstöd vuxit så mycket?

Forskare och statsvetare brukar peka på en kombination av faktorer snarare än en enda förklaring. Frågor om invandring och integration har legat högt på den politiska dagordningen sedan flyktingsituationen 2015, och SD har konsekvent profilerat sig som partiet med den tydligaste och mest restriktiva linjen i de frågorna. För väljare som upplevt att andra partier duckat eller bytt ståndpunkt har det gett en känsla av att SD “vågar säga det andra inte vågar”.

Missnöje med etablerade partier – oavsett sakfråga – brukar också nämnas som en vanlig drivkraft bakom stöd för partier som positionerar sig som utmanare till “etablissemanget”. Det gäller SD i Sverige lika väl som liknande partier i flera andra europeiska länder under samma period.

“Att fråga varför ett parti växer är inte samma sak som att tycka att det bör göra det – men frågan försvinner inte för att man låter bli att ställa den.”

Vad säger kritikerna?

Kritiker, inklusive forskare som studerat partiets historia, brukar lyfta fram SD:s rötter i miljöer med kopplingar till nationalistiska och främlingsfientliga rörelser under partiets tidiga år, även om partiledningen sedan dess har arbetat aktivt för att tona ner och avfärda den kopplingen offentligt. Andra invändningar handlar om partiets politik i sak: kritiker menar att en hårdare migrationspolitik riskerar att drabba redan utsatta grupper, och att retoriken i debatten ibland bidrar till en hårdare samtalston om invandrare och minoriteter i stort.

Sedan valet 2022 ingår SD i ett formaliserat samarbete med regeringspartierna genom det så kallade Tidöavtalet, utan att själva sitta i regeringen – en ställning som gett partiet reellt inflytande över politiken samtidigt som det behållit sin roll som stödparti.

Så hur ska man landa i frågan?

Sannolikt inte i ett enda svar. Att Sverige “behöver” ett parti är en värderingsfråga snarare än ett faktapåstående, och den beror i hög grad på vilka frågor man själv väger tyngst – trygghet, integration, minoriteters rättigheter, eller tilltron till etablerade institutioner.

Det som är mätbart är att stödet finns, är stort och har varit stabilt över tid. Vad man än tycker om utvecklingen är den svår att förklara bort, och ännu svårare att förstå utan att också lyssna på varför så många instämmer i just den öppningsraden.

Det som brukar skilja de olika lägren åt är egentligen inte om SD har inflytande – det är i stort sett obestridligt – utan hur det inflytandet ska värderas. För en väljare kan tydligare gränser i migrationspolitiken kännas som efterlängtad ordning. För en annan kan samma politik kännas som ett hot mot människor som redan är i en utsatt situation. Båda utgångspunkterna existerar samtidigt i samma opinionssiffror, vilket är en del av varför samtalet sällan blir enkelt.

Vad som är säkrare att säga är att frågan om SD:s roll i svensk politik knappast är avgjord. Så länge väljarstödet ligger kvar på dagens nivåer kommer partiets politik att fortsätta forma villkoren för både regeringssamarbeten och den bredare debatten om vad Sverige ska vara för land.