SD mot vetenskapen: en match i tre ronder

Med jämna mellanrum uppstår situationer där politiska uttalanden ställs mot forskningens samlade bild av verkligheten. Klimatfrågan är ett tydligt exempel. Bland riksdagspartierna har Sverigedemokraterna (SD) intagit en position som skiljer sig från övriga: partiet har enligt uppgifter beskrivit klimathotet som överdrivet och ifrågasatt hur stark den vetenskapliga samsynen kring människans påverkan egentligen är. Det står i kontrast till den breda enighet som råder inom klimatforskningen och som sammanfattas av FN:s klimatpanel IPCC. Frågan är vad som händer när dessa två världar möts, och varför vetenskapen inte alltid vinner debatten.

Varför krockar politik och forskning så ofta?

Politik handlar i grunden om att prioritera mellan värden, medan forskning handlar om att beskriva verkligheten så korrekt som möjligt utifrån tillgänglig data. Problemet uppstår när politiska aktörer använder forskningsresultat selektivt, eller när komplexa resultat förenklas till punkter som passar i ett tal. Granskningar från bland annat forskarhåll har pekat ut SD som det riksdagsparti vars klimatpolitik ligger längst från den vetenskapliga konsensusen – en bedömning partiet självt bestrider.

Vetenskap är sällan svart eller vitt, medan politisk retorik ofta kräver just det – en tydlig ståndpunkt utan reservationer.

Vad är faktaresistens egentligen?

Begreppet faktaresistens används ofta för att beskriva en situation där personer eller grupper håller fast vid en uppfattning trots att den motsägs av starka bevis. Forskning inom psykologi visar att detta sällan handlar om bristande intelligens, utan snarare om hur identitet och grupptillhörighet påverkar vilken information vi tar till oss. Om en slutsats känns hotande mot ens världsbild tenderar människor att avfärda den, oavsett hur stark evidensen är.

Hur reagerar forskarsamhället på politisk kritik?

Forskare har traditionellt haft en försiktig hållning till att gå i öppen debatt med politiker, med hänvisning till att vetenskapens roll är att beskriva verkligheten snarare än att styra politiken. Men i takt med att vissa politiska påståenden direkt motsäger etablerad forskning har fler forskare valt att uttala sig offentligt, ibland med skarp kritik mot hur data och statistik används i debatten. Det har i sin tur väckt en diskussion om var gränsen går mellan att försvara vetenskaplig integritet och att själv bli en politisk aktör.

En del forskare menar att tystnad i praktiken blir ett ställningstagande – att låta felaktiga påståenden stå obemötta riskerar att ge dem legitimitet över tid. Andra varnar för att forskare som går för hårt i clinch med enskilda politiker riskerar att själva uppfattas som partiska, vilket kan underminera förtroendet för forskningen. Den avvägningen görs sällan enhetligt.

Spelar det någon roll vem som för fram budskapet?

Studier av hur människor tar emot information visar att avsändaren ofta väger tyngre än själva innehållet. Ett forskningsresultat som presenteras av någon mottagaren redan uppfattar som trovärdig har större chans att accepteras. Omvänt kan ett välgrundat resultat avfärdas helt om det kommer från ett håll mottagaren är skeptisk till. Det gör att kampen om förtroende ofta blir minst lika viktig som kampen om fakta.

Några vanliga sätt forskning misstolkas i politisk debatt, oavsett vilket parti det gäller:

• Korrelation presenteras som orsakssamband
• Enstaka studier lyfts fram som om de vore konsensus
• Statistik bryts ur sin kontext eller tidsperiod
• Osäkerhetsintervall utelämnas helt

Vad kan förändra debattklimatet?

Flera kommunikationsforskare menar att lösningen inte primärt ligger i att presentera mer fakta, utan i hur fakta paketeras och vem som förmedlar dem. Budskap som kommer från någon inom den egna gruppen tenderar att landa bättre än samma budskap från en anonym expertmyndighet. Det är samma mekanism som gör att argument som i grunden bygger på whataboutism ofta får stort genomslag trots att de sällan tillför något till sakfrågan.

Så länge politik handlar om att vinna väljares förtroende snarare än att beskriva verkligheten mest exakt, kommer spänningen mellan politisk retorik och vetenskaplig konsensus att bestå. Frågan är inte om den uppstår igen, utan när.