Går småbarnsåren att jämföra med tortyr? Vi reder ut den provocerande liknelsen

Det är en av de där liknelserna som cirkulerar i föräldragrupper med en blandning av skratt och igenkänning: “småbarnsåren är som tortyr”. Ingen menar det bokstavligen, men den som suttit uppe hela natten med ett barn som vägrar somna om, för att sedan väckas av samma barn fyrtio minuter senare, förstår ändå exakt varför liknelsen känns så rätt i stunden. Frågan är om den håller för en närmare granskning — och vad den faktiskt säger om småbarnsårens påfrestningar.

Varför känns liknelsen så träffande för så många föräldrar?

Sömnbrist är kärnan i det hela. Återkommande, fragmenterad sömn under lång tid är något som faktiskt studerats som en påfrestning på kropp och psyke, eftersom hjärnan aldrig får chansen att gå igenom sina normala återhämtningscykler. Lägg därtill den ständiga vaksamheten som krävs av ett litet barn, bristen på ostörd tid för sig själv och känslan av att aldrig riktigt vara ledig även när man tekniskt sett är hemma — och det är inte konstigt att jämförelsen dyker upp i affekt klockan tre på natten.

Ingen påstår att det är samma sak. Men den som säger att det “bara är trött” har antagligen inte själv levt några månader på fragmenterad sömn och konstant beredskap.

Var blir liknelsen faktiskt problematisk?

Här är det värt att vara ärlig: att jämföra föräldraskap med tortyr, även skämtsamt, riskerar att förminska vad ordet faktiskt betyder för människor som utsatts för verklig tortyr. Småbarnsåren är svåra, ibland desperat svåra, men de är också frivilligt ingångna, tidsbegränsade och — för de allra flesta — förknippade med lika mycket kärlek som utmattning. Det är den skillnaden som gör att liknelsen bör användas med viss försiktighet, snarare än att avfärdas helt.

Vad är det egentligen föräldrar brottas med under de här åren?

Några av de saker som återkommer i beskrivningar av småbarnsårens tuffaste sidor:

• Sömnbrist som sträcker sig över månader snarare än enstaka nätter
• Total avsaknad av ostörd tid, inklusive på toaletten
• Känslan av att aldrig hinna slutföra en enda tanke
• Skuldkänslor över att önska sig mer vila, som om det gjorde en till en sämre förälder

Hjälper det att sätta ord på hur jobbigt det faktiskt är?

Förvånansvärt ofta, ja. Många föräldrar beskriver att den värsta perioden inte nödvändigtvis var den mest praktiskt krävande, utan den där de kände sig ensamma om att tycka att det var svårt. Att höra andra föräldrar erkänna, utan omsvep, att de också legat och gråtit av utmattning klockan fyra på morgonen normaliserar en upplevelse som annars lätt blir tyst och skambelagd.

Blir det lättare med tiden, eller vänjer man sig bara?

Båda delarna, troligen. En del av lättnaden kommer helt enkelt av att barnet växer och sover bättre, äter själv och blir mer självständigt. Men en annan del handlar om att föräldern successivt bygger upp nya rutiner och en högre tolerans för kaos — vilket inte är samma sak som att det initialt var enkelt, bara att man med tiden hittar nya sätt att bära det.

Så nästa gång någon skämtar om att småbarnsåren är som tortyr, är det kanske mest rättvisa svaret: nej, inte bokstavligen — men den som aldrig legat vaken med ett skrikande barn klockan tre bör kanske vänta med att döma liknelsen alltför hårt.