Mikael gick ut i skogen: en historia om samhällets grovmaskiga skyddsnät

När Mikael till slut satte sig i bilen och körde mot skogen hade han redan, enligt uppgifter, sökt kontakt med vården flera gånger under den period av arbetsrelaterad utmattning som föregick krisen. Ändå hann det gå så långt som det gjorde. Hans historia är inte bara berättelsen om en enskild människas sammanbrott – den är också ett exempel på hur grovmaskigt samhällets skyddsnät fortfarande kan vara för den som befinner sig i en psykisk kris.

Om du mår så dåligt att du överväger att skada dig själv, ring Mind Självmordslinjen på 90101 eller 1177 för rådgivning – det finns hjälp att få, dygnet runt.

Vad menas med att skyddsnätet är “grovmaskigt”?

Uttrycket syftar på att de stödsystem som ska fånga upp människor i psykisk kris – vårdcentraler, företagshälsovård, psykiatri och socialtjänst – sällan är sömlöst sammankopplade. En person kan söka hjälp på flera håll utan att någon av instanserna får en helhetsbild av hur allvarligt läget faktiskt är. För Mikael innebar det, enligt de uppgifter som finns, att flera kontakter med vården inte ledde till den typ av samlade, akuta insats som hans tillstånd till slut hade krävt.

“Vården är ofta bra på att behandla enskilda symtom, men sämre på att se hela människan när flera system är inblandade samtidigt”, som en psykiatriker med erfarenhet av liknande fall har uttryckt det.

Varför brister just den här typen av vårdkedjor?

Flera granskningar av svensk psykiatri och primärvård pekar på strukturella orsaker snarare än enskilda misstag:

• Långa väntetider till specialistpsykiatrisk vård även vid akut försämring
• Bristande informationsöverföring mellan företagshälsovård och offentlig vård
• Otillräckliga resurser för uppföljning efter en första kontakt
• En organisation där ansvaret för svårt sjuka patienter lätt hamnar mellan stolarna

Enligt företrädare för patientorganisationer är det just den sistnämnda punkten – frågan om vem som egentligen har det samlade ansvaret – som gör att människor som Mikael kan falla igenom systemet trots upprepade varningssignaler.

Vad hade kunnat göras annorlunda i Mikaels fall?

Utan att gå in på detaljer kring det som faktiskt hände i skogen den dagen, av respekt för Mikael och hans familj, går det att konstatera att hans berättelse väckt frågor hos flera av dem som arbetar med suicidprevention: hade en snabbare specialistbedömning kunnat förändra utfallet? Hade bättre samordning mellan de vårdinstanser han redan varit i kontakt med kunnat fånga upp allvaret tidigare? Det är frågor som sällan går att besvara med säkerhet i efterhand, men som ändå är centrala för det förebyggande arbetet framöver. Vi har tidigare berättat om själva krisen som ledde fram till att Mikael gav upp och gick ut i skogen, och om rättsfallet som skulle pröva om ett självmord kunde bedömas som arbetets fel.

Hur skulle ett tätare skyddsnät kunna se ut?

De förslag som återkommer i debatten handlar sällan om enstaka snabba lösningar, utan om strukturella förändringar: en tydligare vårdkoordinator för patienter som rör sig mellan flera instanser, kortare väntetider vid akut försämring, och bättre rutiner för att företagshälsovård och offentlig sjukvård faktiskt delar information när en patient själv gett sitt samtycke. Mikaels historia är, enligt de som följt fallet, ett skarpt exempel på vad som står på spel när de rutinerna inte finns på plats – och en påminnelse om att psykisk ohälsa sällan är ett problem som löses av en enskild instans ensam, utan av hur väl hela systemet hänger ihop.