Efter brexit – nu prövas EU-lojaliteten av Italien
Brexit skakade om EU i juni 2016. Bara veckor senare riktades blickarna mot Italien, där en bankkris och en stundande folkomröstning väckte frågan om unionen tål fler chocker.
Politik Folkomröstningen om brexit i slutet av juni 2016 slog hål på föreställningen att ett EU-land aldrig skulle rösta för att lämna unionen. Chockvågorna hade knappt lagt sig innan blickarna riktades mot ett annat land med skäl till oro över sitt EU-medlemskap: Italien, där en bankkris och en stundande folkomröstning om konstitutionella reformer gjorde att många frågade sig om landet kunde bli nästa källa till instabilitet.
Varför pekades Italien ut just efter brexit?
Den italienska banksektorn brottades under sommaren 2016 med stora mängder osäkra lån, med den anrika banken Monte dei Paschi di Siena som ett av de mest uppmärksammade problemfallen. Samtidigt hade den dåvarande premiärministern Matteo Renzi kopplat sin egen politiska framtid till en folkomröstning om att reformera den italienska författningen, och sa att han skulle avgå om förslaget föll. Kombinationen av bankoro och ett politiskt högriskspel gjorde att analytiker och medier drog paralleller till brittiska väljares missnöje som lett fram till brexit.
Är EU-skepsis i Italien samma sak som i Storbritannien?
Inte riktigt. Storbritanniens brexitomröstning handlade till stor del om suveränitet, invandring och avståndstagande från Bryssel som institution. I Italien var missnöjet snarare kopplat till ekonomisk stagnation, hög ungdomsarbetslöshet och en känsla av att landet fått bära en oproportionerlig del av flyktingmottagandet inom EU utan tillräckligt stöd från andra medlemsländer. Partier som Femstjärnerörelsen drev visserligen krav om en folkomröstning om euromedlemskapet, men den italienska EU-skepsisen har historiskt sett mer handlat om missnöje med gemensam valuta och åtstramningspolitik än om att lämna unionen som sådan.
Att ett land är missnöjt med EU:s ekonomiska politik betyder inte automatiskt att det vill lämna unionen – men det gör missnöjet lättare att utnyttja politiskt.
Vad stod egentligen på spel?
Några av de frågor som diskuterades flitigast under sommaren 2016:
- Skulle den italienska banksektorns problem kräva ett statligt räddningspaket, och hur skulle det i så fall förenas med EU:s regler om bankstöd?
- Skulle en förlust i höstens folkomröstning verkligen tvinga Renzi att avgå?
- Hur skulle finansmarknaderna reagera om ytterligare ett stort EU-land visade tecken på politisk instabilitet så kort efter brexit?
Hur reagerade övriga EU på situationen?
Bland andra medlemsländer och EU-institutioner fanns en tydlig oro för att en italiensk kris, kombinerad med brexit, skulle kunna underblåsa liknande rörelser i fler länder. Frankrike och Nederländerna hade egna nationalistiska och EU-kritiska partier med stigande opinionssiffror, och kommentatorer varnade för en “dominoeffekt” där varje ny kris i ett medlemsland gjorde nästa lands EU-skepsis mer legitim i väljarnas ögon. Samtidigt fanns röster som menade att jämförelsen med brexit överdrevs – Italien hade, till skillnad från Storbritannien, ingen bindande folkomröstning om själva EU-medlemskapet på agendan, bara en konstitutionell reform som visserligen fick stora politiska konsekvenser men som formellt inte handlade om att lämna unionen.
Hur gick det sedan?
Utan att sträcka sig för långt i efterhandskonstruktioner kan man konstatera att oron var befogad i den meningen att osäkerheten kring Italien höll i sig långt efter sommaren 2016 – och att bankfrågan och folkomröstningen förblev centrala teman i italiensk politik under resten av året.
Det som brexit visade, och som Italiensommaren 2016 förstärkte, var att EU:s sammanhållning inte längre kunde tas för given. Precis som andra delar av unionens historia, från debatten om hur EU kan påverka svensk snuslagstiftning till frågor om fri rörlighet, blev sommaren 2016 en påminnelse om att nationella kriser snabbt kan bli hela unionens angelägenhet.
