Därför saknar du Göran Persson (även om du inte röstade på honom)

Göran Persson var Sveriges statsminister mellan 1996 och 2006 och partiordförande för Socialdemokraterna under ungefär samma period. Han var på sin tid en av de mest ifrågasatta ledarna i svensk efterkrigshistoria – buffelaktig, kontrollerande, ibland rentav skrämmande enligt egna partikamrater. Ändå dyker han med jämna mellanrum upp i nostalgiska tillbakablickar, som om något gick förlorat när han lämnade Rosenbad. Vad är det som gör att en så polariserande politiker väcker just den känslan?

Vad var det som gjorde Göran Persson till en så omdiskuterad ledare?

Persson byggde, enligt flera samtida granskningar, ut Statsrådsberedningens makt och drev regeringsarbetet med en detaljstyrning som fick kritiker att jämföra ämbetet med ett presidentämbete snarare än ett kollegialt statsministerskap. Han var känd för att personligen sätta sig in i departementens sakfrågor på en nivå som få statsministrar gjort före eller efter honom, vilket gav honom ett rykte om sig att vara både respekterad och fruktad inom det egna partiet.

Som tidigare finansminister lade han också grunden för den strama budgetdisciplin som skulle bli hans kännemärke, i en tid då Sverige kämpade sig ur en djup ekonomisk kris under 1990-talet.

Persson var aldrig den som charmade sig till popularitet. Han var snarare politikern som gjorde det obehagliga jobbet, och tog smällarna för det.

Så varför saknar folk honom idag?

En del av svaret handlar förmodligen om kontrast snarare än nostalgi i egentlig mening. Persson representerade en tid då statsministerposten kändes otvetydigt maktfull – en person som fattade beslut och stod för dem, även när de var impopulära. I en politisk samtid som ofta uppfattas som mer fragmenterad, med snabbare mediecykler och kortare politiska halveringstider, kan bilden av en ledare som “höll ihop skutan” bli attraktiv i efterhand, oavsett vad man tyckte om honom när han faktiskt satt vid makten.

Det är en känd mekanism inom politisk nostalgi: avståndet i tiden suddar ut de dagsaktuella konflikterna och lämnar kvar en förenklad bild av stabilitet och riktning.

Hur mycket handlar det om Persson – och hur mycket om tiden han verkade i?

En del av förklaringen ligger sannolikt inte i personen Göran Persson alls, utan i vilken typ av politiskt landskap han var en produkt av. På 1990- och 2000-talen fanns färre konkurrerande nyhetskanaler, långsammare mediecykler och en mer samlad offentlig debatt. Det gav enskilda politiker, särskilt statsministrar, större utrymme att bygga en tydlig och sammanhållen berättelse om sitt eget ledarskap över tid, snarare än att ständigt reagera på nya nyhetsvågor som i dagens medielandskap.

Att sakna “en Göran Persson” kan därför delvis handla om att sakna den typen av politiskt tempo – inte nödvändigtvis om att vilja ha tillbaka just hans politik i sak. Det säger också något om hur vi minns ledarskap i allmänhet: vi tenderar att komma ihåg riktningen någon gav, snarare än de dagliga konflikterna och kompromisserna som riktningen faktiskt byggdes av.

Är nostalgin rättvis mot vad som faktiskt hände?

Inte nödvändigtvis. Perssons tid vid makten innehöll stora interna partikonflikter, kritik för toppstyrning och flera politiskt kostsamma beslut, som knappast upplevdes som stabila när de pågick. Nostalgi tenderar att sålla bort det obekväma och behålla det som passar en berättelse om att “förr var allt tydligare”.

Det gör inte känslan mindre verklig – bara värd att granska med lite distans. Det vi kanske egentligen saknar är inte Göran Persson specifikt, utan idén om en politik som kändes mer överblickbar. Om den idén någonsin stämde är en helt annan fråga – lika lite som dagens genvägar till en snabb politisk karriär nödvändigtvis ger samma sorts ledarskap.