Säpo: vit makt-miljön är inte ett hot mot demokratin – vad betyder det?

När Säkerhetspolisen (Säpo) gör bedömningen att vit makt-miljön inte utgör ett hot mot demokratin, väcker det ofta starka reaktioner. Många läser beskedet som ett slags friande – trots att det, tekniskt sett, sällan betyder något sådant.

Vad betyder egentligen “inget hot mot demokratin”?

Säpos hotbildsbedömningar utgår från ett tekniskt ramverk som skiljer mellan olika typer av hot: brottslig verksamhet, våld mot enskilda, och ett systemhotande hot mot de demokratiska institutionerna som sådana. En miljö kan mycket väl innehålla individer som begår grova brott, sprider hatpropaganda eller utövar våld – och ändå, enligt myndighetens bedömning, sakna kapacitet och avsikt att omkullkasta själva statsskicket. Det är i den bemärkelsen Säpo har beskrivit vit makt-miljön som något som inte i sig hotar demokratin som system.

Den distinktionen orsakar ofta förvirring i den offentliga debatten. En bedömning om att en miljö inte utgör ett systemhot tolkas lätt som att myndigheten friar den från allt ansvar, när det egentligen handlar om en avgränsad kategorisering av hur organiserad och kapabel en rörelse är att faktiskt destabilisera statsskicket.

En bedömning om att en miljö inte utgör ett systemhot betyder inte att den anses ofarlig.

Varför väcker sådana bedömningar så stark kritik?

Kritiken handlar ofta om att den tekniska distinktionen känns otillräcklig i relation till det lidande som våld och hot mot enskilda orsakar. Säpo och andra myndigheter har själva pekat på att våldsbejakande extremism yttrar sig konkret i angrepp på meningsmotståndare, skadegörelse, störningar av demonstrations- och yttrandefrihet och trakasserier av förtroendevalda, tjänstemän och journalister. För den som drabbas spelar det liten roll om miljön i sin helhet bedöms sakna kapacitet att hota demokratin som system – skadan är verklig oavsett klassificering.

Forskare som studerar politisk extremism menar samtidigt att distinktionen är nödvändig för att myndigheter ska kunna prioritera resurser rätt: att skilja mellan enskilda brott, som hanteras inom det vanliga rättsväsendet, och organiserade försök att underminera demokratiska institutioner, som kräver andra åtgärder.

Hur skiljer sig extremistmiljöer åt i praktiken?

Forskningen om våldsbejakande extremism brukar peka på flera faktorer som avgör hur en miljö bedöms: graden av organisation, om det finns en uttalad strategi för att uppnå politisk förändring genom våld, och om miljön har kapacitet att rekrytera och sprida sitt budskap brett. En löst sammansatt grupp med enskilda våldsbenägna individer bedöms annorlunda än en hierarkiskt organiserad rörelse med tydliga mål. Kartläggningar under åren har enligt uppgifter pekat på att vit makt-miljön varit en av de mer omfattande extremistmiljöerna i Sverige.

Vad bör man ta med sig från den här typen av bedömningar?

En hotbildsbedömning är en färskvara, inte ett slutgiltigt omdöme. Miljöer förändras, blir mer eller mindre organiserade, och nya bedömningar görs löpande i takt med att ny information kommer in. Att en miljö vid ett tillfälle inte bedöms som ett systemhot utesluter inte att bedömningen kan ändras.

Det viktigaste att hålla isär är alltså skillnaden mellan “inte farlig” och “inte bedömd kunna omkullkasta demokratin som system” – två helt olika påståenden som ofta, felaktigt, blandas ihop. Vill du läsa mer om hur nationalistiska rörelser förändras över tid kan du också ta del av vår text om SDU och Ungsvenskarna ett år efter brytningen.