Kampen om nationalismen: SDU och Ungsvenskarna ett år efter brytningen

Politiska ungdomsförbund har en särskild roll: de ska både fostra nästa generation företrädare och samtidigt driva på idéutvecklingen, ofta mer oförblommerat än moderpartiet vågar. Just den dubbla rollen gör att relationen mellan ett parti och dess ungdomsförbund periodvis blir spänd – och ibland brister helt. Det var precis vad som hände mellan Sverigedemokraterna och ungdomsförbundet SDU under 2015.

Varför bröt Sverigedemokraterna med SDU?

Ett ungdomsförbund som driver frågor eller ett tonläge längre ut än moderpartiet vill kännas vid kan snabbt bli en belastning för partiets bild utåt. Konflikten mellan SD:s partiledning och SDU, där falangen kring dåvarande ordföranden Gustav Kasselstrand hade ett starkt inflytande, hade pyrt under en längre tid. Den kulminerade under 2015, då partiledningen uteslöt flera ledande SDU-företrädare och därefter bröt banden med förbundet helt.

Sverigedemokraterna bildade i stället ett nytt, partigodkänt ungdomsförbund, Ungsvenskarna SDU, hösten 2015. Delar av den tidigare SDU-ledningen gick vidare åt annat håll och några av profilerna kom senare att vara med och bilda partiet Alternativ för Sverige. Att lägga ner eller bryta med ett ungdomsförbund är ett ovanligt drastiskt steg jämfört med hur partier normalt hanterar interna meningsskiljaktigheter.

För en del av de tidigare medlemmarna upplevdes brytningen som en frigörelse snarare än ett bakslag. Utan ett officiellt förbund att förhålla sig till söker sig engagerade unga ofta till redan existerande sammanhang utanför partiets kontroll.

“Ett parti kan lägga ner en organisation, men det kan inte lägga ner ett idémässigt sammanhang som redan finns”, är ett resonemang som ofta återkommer bland dem som studerat politiska rörelsers historia.

Officiellt förbund kontra fristående sammanhang

Skillnaden mellan ett partigodkänt ungdomsförbund som Ungsvenskarna och ett fristående sammanhang handlar mindre om enskild sakpolitik och mer om avstånd till moderpartiet. Ett godkänt förbund tvingas hålla sig inom ramarna för vad som är valbart och medialt hanterbart. Fristående sammanhang behöver aldrig ta samma partitaktiska hänsyn, vilket gör dem friare i sitt tonläge – men också svårare för ett parti att kontrollera eller ta avstånd ifrån.

Den här dynamiken är knappast unik för Sverige. Rörelser som växer sig stora och söker bredare stöd hamnar återkommande i samma vägval: hur mycket av den mer radikala flygeln kan man behålla utan att skada den bredare legitimitet man byggt upp?

Vem “vinner” en sådan strid på sikt?

Sällan finns någon tydlig vinnare. Ett parti kan bygga upp en ny, mer kontrollerad ungdomsverksamhet, samtidigt som tidigare företrädare fortsätter vara aktiva i andra sammanhang – utan att formellt tillhöra partiet men ändå delvis dela sympatisörer. För partiledningen innebär det en ständig balansgång: att distansera sig offentligt från det mest radikala samtidigt som man riskerar att tappa engagerade unga till just de sammanhang man försökt lämna bakom sig.

Några frågor som brukar prägla debatten långt efter en sådan brytning:

Hur mycket kontroll kan ett parti egentligen ha över sympatisörer utanför sina egna organisationer?
Vad händer med de ungdomar som känner sig hemlösa efter att ett förbund läggs ner?
Var går gränsen mellan att vara opinionsbildare och att representera ett parti?

Vad betyder det här för politiken framöver?

I grunden handlar den här sortens strid om vem som får bestämma var gränsen går för vad som är acceptabelt inom en rörelse. Så länge den gränsen förblir omtvistad, lär dragkamperna mellan officiella och inofficiella sammanhang fortsätta att prägla hur politiska rörelser utvecklas – långt efter att den enskilda brytningen glömts bort av de flesta.

Vill du läsa mer om hur påståenden och bilder av verkligheten sprids i debatten finns en genomgång av Sveriges så kallade no-go-zoner.