Hård retorik kan trigga våld, anser polis och forskare – vad SD anser får vi inte veta
Polis och forskare har länge diskuterat om hätsk politisk retorik kan sänka tröskeln för våld. Vi ställde frågan i en SD-kontext – men fick inget svar. Sambandet är omdebatterat och svårt att bevisa, men värt att förstå på djupet.
Politik Att politisk retorik kan påverka stämningen i samhället är knappast kontroversiellt att hävda. Frågan som blir betydligt svårare, och känsligare, är i vilken utsträckning hård retorik faktiskt kan bidra till våld i förlängningen. Polis och forskare som följt utvecklingen av samtalsklimatet har länge diskuterat ett möjligt samband – men det är ett samband som är svårt att belägga i enskilda fall. När frågan ställs i en konkret partikontext, som till Sverigedemokraterna, uteblir ofta svaret.
Vad menas med att retorik kan “trigga” våld?
Ingen seriös bedömare hävdar att ett enskilt hårt uttalande direkt orsakar en enskild våldshandling. Det samband forskning tenderar att peka på är mer indirekt: när det offentliga samtalet normaliserar grova beskrivningar av en grupp människor som ett hot eller en fiende, kan tröskeln sänkas för att enskilda individer med redan våldsbenägna tendenser ska agera utifrån den bilden. Retoriken behöver alltså inte vara en direkt uppmaning för att ändå bidra till ett klimat där våld uppfattas som mer socialt accepterat.
I forskning om ämnet lyfts ofta att just denna normalisering är svår att bevisa i det enskilda fallet, men tydligare att se i statistik över tid – när det offentliga samtalet hårdnar mot en grupp tenderar även hot och hatbrott riktade mot samma grupp att öka.
“Det är sällan en enskild mening som gör skillnad. Det är den ackumulerade effekten av att samma retorik upprepas om och om igen, tills den känns normal”, är ett resonemang som brukar återkomma bland forskare inom området.
Varför är sambandet så svårt att prata om?
Just för att det är indirekt och statistiskt snarare än direkt bevisbart i varje enskilt fall blir det lätt en fråga om tolkning snarare än fakta. Den som kritiseras för att bidra till ett hårdare samtalsklimat kan alltid peka på att man aldrig uppmanat till våld – vilket tekniskt sett kan stämma – samtidigt som forskningen snarare handlar om vad retoriken gör med normerna i stort än om enskilda uppmaningar.
Det gör debatten svårnavigerad även för seriösa medier. Att beskriva sambandet för hårt riskerar att låta som att man lägger skulden för enskilda våldsdåd på en aktör. Att inte beskriva det alls riskerar istället att osynliggöra ett mönster som forskare menar sig kunna observera.
Vad händer när frågan möts med tystnad?
Ofta bemöts den här sortens frågor med uteblivet svar, eller med en hänvisning till att man aldrig uppmanat till våld – utan att gå in på den bredare frågan om normalisering. Den tystnaden blir i sig en form av kommunikation, om än en som lämnar läsaren utan de svar man sökte.
Några mönster som brukar återkomma när frågor om retorikens effekter undviks:
- Att hänvisa till att man aldrig sagt något olagligt, snarare än att bemöta den bredare frågan
- Att beskriva kritiken som ett sätt att tysta legitima åsikter
- Att helt enkelt inte svara, och låta frågan rinna ut i sanden
Så vad kan man dra för slutsats?
Att en aktör väljer att inte svara på frågor om sambandet mellan retorik och våld säger i sig något, även om det inte säger exakt vad man anser. Så länge forskningen pekar i en riktning och de tillfrågade parterna undviker att bemöta den, lär den obekväma frågan fortsätta ställas – med eller utan svar.
Läs också om hur du känner igen whataboutism, en vanlig teknik för att slippa svara på just den här sortens frågor.
