Var gränsen verkligen nådd? Förslagen vi aldrig testade
Regeringen införde gränskontroller i november 2015 med hänvisning till att systemet nått sitt tak. Men flera alternativ till skärpta gränser diskuterades aldrig fullt ut innan beslutet togs.
Politik Den 12 november 2015 införde den svenska regeringen tillfälliga gränskontroller mot övriga Schengenländer, med id-kontroller som i första hand riktades mot trafiken över Öresund och färjorna från Tyskland. Beslutet motiverades med att mottagningssystemet var hårt pressat efter ett rekordår av asylsökande. Men innan gränserna stängdes fanns det förslag på bordet som aldrig hann testas fullt ut.
Vad var det egentliga trycket på systemet?
Under hösten 2015 sökte fler människor asyl i Sverige än under något tidigare år i modern tid, enligt Migrationsverkets egen statistik. Boenden var överfulla, handläggningstiderna växte och kommunerna hade svårt att hitta bostäder i den takt som behövdes. Regeringens bedömning var att systemet inte längre klarade det inflödet utan att kvaliteten i mottagandet skulle riskera att kollapsa helt.
Vilka alternativ diskuterades men prövades aldrig fullt ut?
Flera förslag som lyftes i debatten hann aldrig implementeras innan gränskontrollerna infördes. Ett handlade om en jämnare fördelning av asylsökande mellan Sveriges kommuner, där vissa kommuner tog emot betydligt fler än andra utan att någon tvingande fördelningsmekanism fanns på plats. Ett annat handlade om snabbare handläggning genom tillfälligt utökad personalstyrka på Migrationsverket, snarare än att minska inflödet. Ett tredje spår, som fick internationellt gehör men aldrig genomfördes i den skala som föreslagits, var en bindande fördelning av asylsökande mellan EU:s medlemsländer.
Debatten handlade sällan om huruvida trycket var verkligt, utan om huruvida gränskontroller var det enda sättet att hantera det.
Varför valde regeringen gränskontroller framför de alternativen?
Flera av de alternativa förslagen krävde antingen lagändringar som tar tid att genomföra, eller samarbete med andra EU-länder som inte kom på plats i den takt krisen krävde. Gränskontroller kunde däremot införas snabbt och ensidigt av Sverige, vilket gjorde det till det verktyg som fanns tillgängligt när trycket ansågs akut. Kritiker menade samtidigt att den snabba lösningen riskerade att bli permanent snarare än tillfällig, vilket senare id-kontroller vid transportörer visade sig bli under en längre period än ursprungligen aviserat.
Några av de förslag som diskuterades men aldrig fick fullt genomslag före gränsbeslutet:
- Jämnare fördelning av asylsökande mellan Sveriges kommuner
- Kraftigt utökad handläggningskapacitet hos Migrationsverket
- Bindande omfördelning av asylsökande mellan EU:s medlemsländer
- Snabbare etableringsinsatser för att korta tiden i mottagandet
Hur reagerade grannländerna på beslutet?
Danmark och Norge införde egna gränskontroller inom kort tid efter det svenska beskedet, delvis som en direkt följd av att flödet av asylsökande omdirigerades när Sverige skärpte sina egna kontroller. Det illustrerar en av de mer grundläggande invändningarna mot ensidiga nationella lösningar under en gemensam europeisk kris: ett lands beslut flyttar ofta problemet till nästa land i kedjan, snarare än att lösa det på ett sätt som håller på längre sikt.
Vad kan man lära av hur beslutet togs?
Frågan om gränsen verkligen var “nådd” beror till stor del på vilket tidsperspektiv man använder. På kort sikt var pressen på boenden och personal reell och akut. På längre sikt var flera av de strukturella lösningarna – som en jämnare fördelning inom EU – aldrig givna en verklig chans att testas innan det snabbare, mer ensidiga alternativet valdes.
Frågan om hur andra länder hanterat liknande situationer tas upp i Tyskland utklassar Sverige i att hitta jobb till flyktingar – borde vi gå samma väg, och bakgrunden till varför så många sökte sig till Sverige just då finns i antalet flyktingar till Sverige rekordökar – och förklaringen är inte bara Syrienkriget.
