Därför är fastighetsskatten nationalekonomernas favoritskatt

Få skatter väcker så starka känslor som fastighetsskatten. Att få en räkning grundad på vad huset teoretiskt skulle kunna säljas för, snarare än vad man faktiskt tjänar, upplevs av många som djupt orättvist. Ändå är fastighetsskatt en av de skatter som nationalekonomer, över nästan hela det ideologiska spektrumet, brukar peka ut som en av de mest välfungerande som finns.

Så hur går det ihop — en skatt väljarna avskyr men experterna älskar?

Vad är det egentligen som gör fastighetsskatten så effektiv?

Svaret ligger i något ekonomer kallar skattebasens rörlighet. Mark kan inte flytta utomlands, gömmas i ett skatteparadis eller omvandlas till något annat för att undgå beskattning. Det gör fastighetsskatt till en av de svåraste skatterna att undvika, och därmed en av de mest förutsägbara inkomstkällorna för det offentliga.

Jämför det med en skatt på till exempel kapital eller höga löner, där personer och företag i viss utsträckning kan anpassa sitt beteende — flytta pengar, byta bostadsort eller skjuta upp beslut — för att minska sin skatt. Fastigheten ligger kvar, oavsett vad ägaren gör.

“En skatt som inte går att fly från snedvrider ekonomin mindre än en skatt folk ändrar sitt beteende för att slippa”, är ett resonemang som återkommer i nationalekonomisk litteratur om egendomsskatter.

Är det bara effektivitet som gör den populär bland ekonomer?

Nej. Fastighetsskatt anses också gynna ett mer effektivt utnyttjande av mark, eftersom den gör det dyrare att sitta på obebyggd eller underutnyttjad mark i attraktiva lägen. I teorin ska det uppmuntra till byggande och en jämnare fördelning av bostäder i städer med bostadsbrist.

Den svenska fastighetsskatten avskaffades för småhus 2008 och ersattes av en kommunal fastighetsavgift med ett tak, delvis efter årtionden av opinionsstorm kring taxeringsvärden som steg snabbare än många hushålls inkomster. Just den här historien — där en ekonomiskt effektiv skatt byttes mot en politiskt mer hanterbar avgift — brukar nationalekonomer själva peka på som ett skolboksexempel på glappet mellan teori och praktisk politik.

Varför är den då så impopulär hos vanligt folk?

Ett par saker återkommer i förklaringarna:

• Skatten baseras på ett taxeringsvärde, inte på faktisk inkomst eller kontanter i handen
• Den kan stiga kraftigt utan att ägaren gjort något aktivt val, bara för att området blivit mer attraktivt
• Den slår särskilt hårt mot pensionärer som bott länge i samma hus men har låg löpande inkomst

Det sistnämnda, den så kallade “kata på fattigpensionärens hus”-invändningen, är den kanske starkaste politiska bromsen mot att återinföra en bredare fastighetsskatt i Sverige, trots att många ekonomer fortsätter argumentera för den.

Hur ser det ut i andra länder?

Sverige är långt ifrån ensamt om att brottas med frågan. Länder som Storbritannien, Nederländerna och Danmark har alla någon form av löpande fastighetsbeskattning kvar, om än utformad på olika sätt — vissa kopplade till marknadsvärde, andra till en schabloniserad taxering som i Sverige. Gemensamt för de flesta jämförbara ekonomier är att skatten sällan är särskilt hög i procent räknat, men att den ändå väcker proportionerligt mycket mer debatt än andra skatter av motsvarande storlek, just för att den känns synlig och konkret på ett sätt en inkomstskatt som dras automatiskt från lönen inte gör.

För hyreshus ser bilden delvis annorlunda ut än för småhus. Fastighetsavgiften för hyreshus är i regel lägre per kvadratmeter än för småhus, delvis för att inte driva upp hyror ytterligare i ett redan ansträngt bostadsmarknadsläge. Det illustrerar en återkommande spänning i fastighetsbeskattning: en skatt som ur ett strikt nationalekonomiskt perspektiv borde vara neutral mellan boendeformer får i praktiken politiska särregler som gör systemet mindre renodlat än teorin föreskriver.

Kan fastighetsskatten göra comeback i Sverige?

Frågan dyker upp med jämna mellanrum i skattedebatten, ofta kopplad till diskussioner om bostadsbrist och snedvriden bostadsmarknad. Ekonomer brukar då peka på att en återinförd, bredare fastighetsskatt skulle kunna kombineras med olika typer av uppskov eller sociala avräkningar för att skydda hushåll med låg inkomst men högt taxeringsvärde — en modell som skulle bevara skattens effektivitet utan att drabba just pensionärsgruppen lika hårt som den gamla modellen gjorde.

Men så länge skatten uppfattas som orättvis mot vanliga hushåll snarare än som ett sätt att beskatta förmögenhet effektivt, lär den politiska viljan att röra den förbli svag — oavsett vad läroböckerna i nationalekonomi säger. Det är sällan brist på ekonomiska argument som stoppar en skattereform. Det är bristen på väljare som vill rösta för den.