Varför reser cancersjuka svenskar till Mexiko för att få vård?

En insamling på sociala medier, en delad artikel, tusentals kronor som strömmar in på några dygn — och till slut en biljett till en klinik i Mexiko. Det mönstret har blivit alltmer bekant i Sverige de senaste åren, särskilt när svensk sjukvård bedömt att det inte finns mer att göra för en cancerpatient. Enligt uppgifter i svensk press har uppemot fyrtiotal svenska barn och vuxna sökt sig till experimentell vård utomlands under en femårsperiod, med kliniker i Mexiko, bland annat i Monterrey, som ett återkommande resmål.

Varför söker sig svenska familjer utomlands för cancervård?

Svaret är sällan komplicerat på ett känslomässigt plan: när den ordinarie vården säger att inget mer går att göra, är steget till att leta efter ett alternativ, någonstans, litet. Många av behandlingarna som erbjuds i Mexiko marknadsförs som just det svensk vård inte längre kan erbjuda — ytterligare en chans, en experimentell metod, ett hopp bortom vad de etablerade riktlinjerna tillåter. Sociala medier har gjort det enklare än någonsin att både hitta information om sådana kliniker och att samla in de stora summor pengar behandlingarna ofta kostar.

“Det är fullt mänskligt att göra allt man kan för någon man älskar. Frågan är bara vad ‘allt’ faktiskt innebär när det saknas vetenskapligt stöd för att behandlingen fungerar”, som företrädare för svensk barnonkologi har uttryckt det i medierapportering om fenomenet.

Vad säger svenska läkare om behandlingarna?

Flera svenska läkare och forskare som granskat kliniker av det här slaget har varnat för att de familjer som söker sig dit riskerar att utsättas för behandlingar utan tillräcklig vetenskaplig dokumentation. Enligt rapportering i svensk media har kritiker pekat på att de aktuella klinikerna inte redovisat studier som visar långsiktig, dokumenterad effekt av sina metoder, och att det saknas oberoende granskning av hur behandlingarna faktiskt påverkar patienternas hälsa och överlevnad. Det betyder inte nödvändigtvis att alla inblandade agerar i ont uppsåt, men det innebär att familjer riskerar att fatta livsavgörande beslut utifrån ofullständig information, i en situation där de redan är extremt sårbara.

Några saker som ofta lyfts fram i granskningar av den här typen av vård:

• Bristande eller obefintlig oberoende vetenskaplig dokumentation
• Höga kostnader som i praktiken finansieras av allmänheten via insamlingar
• Svårigheter för anhöriga att bedöma trovärdigheten i informationen på plats
• Risken att den experimentella behandlingen tränger undan tid för palliativ vård i hemlandet

Är det rimligt att kritisera familjer som gör det här valet?

Nej, och det är viktigt att skilja på kritiken av klinikerna och synen på de familjer som vänder sig dit. Ingen förälder eller anhörig som befinner sig i den situationen gör valet lättvindigt, och de allra flesta har redan varit igenom lång tids kontakt med svensk sjukvård innan de når den punkten. Samtalet om de här resorna handlar därför mindre om att döma enskilda familjers beslut, och mer om vilket ansvar klinikerna som säljer hoppet faktiskt tar — och om svensk vård och samhälle gör tillräckligt för att stötta familjer i cancervårdens absolut svåraste skede.

Vart kan man vända sig för stöd och rådgivning?

Den som står inför liknande beslut, eller känner någon som gör det, kan alltid kontakta 1177 Vårdguiden för att prata igenom vårdalternativ och få en second opinion inom den svenska sjukvården. Cancerbehandling utomlands må kännas som ett sätt att inte ge upp — men just för att besluten fattas i så pressade lägen behöver informationen som ligger till grund för dem vara så tydlig och granskad som möjligt, något som liknar de frågor som lyfts i Kit granskar hur botox ges till gravida och ammande och i den bredare debatten om vem som egentligen hade rätt om satsningar på vården.