SD och medierna: en spänd relation som verkligen inte är ny

Att politiska rörelser hamnar i konflikt med granskande journalistik är knappast en ny företeelse. Genom historien har makthavare av alla politiska färger på olika sätt försökt påverka, ifrågasätta eller misskreditera den press som granskar dem. Relationen mellan Sverigedemokraterna (SD) och etablerade medier – särskilt public service – har återkommande varit spänd, och den spänningen är på inget sätt unik för ett enskilt parti eller en enskild tidsperiod.

Varför uppstår spänningar mellan politik och press?

Journalistikens roll i en demokrati är att granska makten, oavsett vem som för tillfället innehar den. Det gör att spänningar mellan politiker och medier är strukturellt inbyggda i systemet snarare än ett tecken på att något särskilt gått fel. En folkvald som blir granskad upplever sällan granskningen som rättvis, särskilt om den riktar sig mot det egna partiet.

SD har under lång tid framfört kritik mot public service, med SVT och SR, och beskrivit rapporteringen som partisk. Partiet har enligt uppgifter drivit frågan om att se över hur public service finansieras, och undersökningar har pekat på att förtroendet för exempelvis SVT är lägre bland SD:s väljare än bland väljare i övrigt. Partiet har också en egen nyhetssajt, Samtiden, som en del av sin kommunikation.

“Att kalla oberoende media för partisk är en av de äldsta strategierna som finns för att slippa svara på obekväma frågor”, är ett resonemang som ofta förs fram av forskare som studerar relationen mellan makt och medier.

Vilka mönster återkommer i konflikten mellan politik och press?

Historiskt och i nutid återkommer några mönster, oavsett politisk inriktning:

• Att ifrågasätta enskilda mediers eller journalisters trovärdighet snarare än att bemöta sakinnehållet i en granskning
• Att bygga upp egna informationskanaler som beskrivs som mer opartiska än etablerad press
• Att driva frågan om förändrad eller minskad finansiering av public service
• Att i vissa fall rikta skarp kritik mot enskilda reportrar

Det är värt att betona att kritik mot medier i sig är en legitim del av det offentliga samtalet – gränsen går snarare vid när kritiken övergår i systematiska försök att undergräva pressens legitimitet som sådan.

Hur påverkas journalister som blir måltavlor?

Att bli utsatt för organiserade påhopp, oavsett avsändare, beskrivs av många journalister som en av de mest påfrestande delarna av yrket. Undersökningar bland svenska journalister har återkommande visat att en betydande andel övervägt att undvika vissa ämnen av rädsla för trakasserier – vilket i förlängningen är precis det resultat sådana påtryckningar kan leda till, oavsett vem som står bakom dem.

Varför är pressfrihet så svårt att mäta i praktiken?

Sverige rankas återkommande högt i internationella jämförelser av pressfrihet, men rankingen fångar sällan den vardagliga påfrestning enskilda journalister kan uppleva. En hög placering säger mer om lagstiftning och institutioner än om hur det känns att bevaka en kontroversiell fråga dag efter dag.

De flesta bedömare är överens om att en kombination av juridiskt skydd, stöd från medieorganisationer och ett aktivt allmänt försvar av oberoende journalistik är det som håller emot bäst över tid. Precis som i andra frågor om hur hätsk retorik kan trigga våld, handlar det ofta om att stå upp för principen även när den enskilda händelsen känns liten i sammanhanget.