Näthatarna är få – men problemet är ändå stort

Det är en paradox som återkommer i forskning om näthat: en förhållandevis liten grupp människor står bakom en oproportionerligt stor andel av alla hotfulla och kränkande kommentarer som publiceras online. Ändå upplevs problemet som enormt, både av dem som drabbas och av samhället i stort. Hur går det ihop – och varför är det så svårt att komma åt just de här få personerna?

Hur många är egentligen näthatarna?

Studier av kommentarsfält och sociala medier pekar gång på gång åt samma håll: en liten andel av användarna, ofta någon enstaka procent, står för merparten av det hot och hat som förekommer online. Många av dessa konton är dessutom aktiva under lång tid och riktar sig upprepade gånger mot samma målgrupper – journalister, politiker, offentliga personer och privatpersoner som av någon anledning hamnat i sökljuset.

Det är inte mängden avsändare som gör näthat till ett stort problem, utan uthålligheten och intensiteten hos den lilla grupp som står bakom det.

Varför känns problemet så stort trots det?

Ett fåtal mycket aktiva konton kan skapa en känsla av att hela nätet är fientligt, särskilt för den som själv blir utsatt. Näthat sprids dessutom snabbt och blir synligt för fler än avsändaren ursprungligen räknade med, vilket förstärker upplevelsen av att hotet är omfattande. Till det kommer att en del av det mest skadliga innehållet – som olaga hot eller sexuellt ofredande – juridiskt sett väger tungt även om det handlar om ett fåtal inlägg, vilket gör att det får stort utrymme i både rättsprocesser och medierapportering.

Vad gör det så svårt att stoppa en liten grupp?

Att en begränsad grupp står för problemet borde i teorin göra det lättare att åtgärda. I praktiken är det tvärtom komplicerat, av flera skäl:

• Anonymitet gör det svårt att identifiera avsändaren bakom ett konto
• Plattformar har olika regler och olika vilja att agera på anmälningar
• Polisanmälningar om hot på nätet har historiskt haft låg uppklarningsgrad
• Samma person kan skapa nya konton nästan lika snabbt som gamla stängs ner

Dessa faktorer gör att även en liten grupp gärningspersoner kan fortsätta vara aktiv under lång tid, trots upprepade anmälningar och avstängningar.

Vilka drabbas hårdast av näthat?

Forskning på området visar att utsattheten inte är jämnt fördelad. Personer i offentliga yrken – journalister, politiker, forskare som uttalar sig i kontroversiella frågor – drabbas oftare och mer intensivt än privatpersoner, delvis eftersom deras uttalanden når en bredare publik och blir lättare att hitta för den som aktivt letar mål. Kvinnor i offentligheten rapporterar dessutom ofta en annan typ av hat än män, med ett större inslag av sexualiserade hot och kommentarer om utseende snarare än sakinnehåll. Det gör att näthat sällan är ett enhetligt fenomen, utan tar sig olika uttryck beroende på vem som drabbas.

Vad krävs för att komma åt kärnan av problemet?

Forskare och organisationer som arbetar mot näthat pekar ofta på att lösningen kräver samverkan mellan flera aktörer samtidigt – plattformar som agerar snabbare på anmälningar, ett rättsväsende med bättre resurser för att utreda hot på nätet, och ett samhälle som tar tydlig avstånd när det sker. Samma slags organiserade motstånd har visat sig fungera i andra sammanhang där extrema röster annars riskerar att dominera samtalet, något som blir tydligt när man ser hur enskilda som utsätts för hot och hat tvingas leva med konsekvenserna långt efter att själva hotet fällts.

Så länge det är svårt att identifiera och lagföra den lilla grupp som står bakom merparten av näthatet kommer problemet att kvarstå, oavsett hur få avsändarna faktiskt är. Det är just den skevheten – mellan antal och skada – som gör frågan så svår att lösa med enkla åtgärder.