Lars Vilks om livet under hot, hat och att bo skyddad i en box

Få svenska konstnärer har fått sitt namn så permanent sammankopplat med en enda teckning som Lars Vilks. Rondellhunden, hans tecknade tolkning av profeten Muhammed publicerad 2007, förändrade i praktiken resten av hans liv. Sedan dess har han levt under dödshot, med polisskydd som en fast del av vardagen — en verklighet som väcker en obekväm men nödvändig fråga: vad kostar det egentligen, som enskild person, att stå fast vid sin konstnärliga yttranderätt i Sverige?

Vad var det som startade hotbilden mot Lars Vilks?

Rondellhunden publicerades i en tid när flera europeiska bildkonstnärer och tecknare redan mötts av hårda reaktioner för avbildningar av profeten Muhammed, efter den så kallade Muhammedkrisen i Danmark några år tidigare. Vilks teckning väckte omedelbart en liknande våg av reaktioner i Sverige, och kort därefter följde konkreta dödshot mot honom, rapporterade prisbelöningar för att skada honom, och i slutänden en säkerhetssituation som svensk polis valde att ta på fullaste allvar.

Att gå från att vara en konstnär bland andra till att permanent behöva leva under polisskydd är en förändring de flesta av oss aldrig tvingas föreställa oss.

Vad innebär det konkret att “bo i en box”?

Uttrycket syftar på den typen av förstärkta, tillfälliga boendelösningar som personer under kvalificerat hot ibland tvingas leva i — bostäder valda och anpassade utifrån säkerhetsbedömningar snarare än bekvämlighet eller personlig smak. Det är en boendeform som med nödvändighet begränsar spontanitet: var man befinner sig, vem som vet om det, och hur man rör sig i vardagen blir plötsligt frågor som måste vägas mot en konkret hotbild, år efter år, snarare än en övergående kris.

Har hotbilden bara handlat om ord, eller har den varit konkret?

Uppgifter i svensk och internationell press har genom åren pekat på flera konkreta händelser kopplade till hotbilden mot Vilks, däribland ett uppmärksammat angrepp mot honom under en föreläsning i Uppsala 2010 och en attack mot ett evenemang i Köpenhamn 2015 där han medverkade som talare, en händelse som krävde dödsoffer bland de närvarande. Exakta detaljer i enskilda händelser har rapporterats något olika i olika källor genom åren, men den sammantagna bilden är entydig: hotet mot honom har under lång tid varit betydligt mer än en teoretisk risk.

Vad säger det om yttrandefriheten i Sverige att en konstnär måste leva så här?

Det är den fråga som gör fallet Vilks större än honom själv. En grundprincip i ett öppet samhälle är att konstnärlig och politisk yttrandefrihet inte ska kräva att den enskilda utövaren betalar med sin personliga säkerhet. Att en konstnär tvingas leva permanent under polisskydd för en enskild teckning är, oavsett vad man tycker om verket i sig, ett tecken på att den principen sätts på ett mycket konkret prov.

Några perspektiv som ofta lyfts fram i diskussionen om fallet:

• Rätten att skapa och publicera kontroversiell konst utan att riskera livet för det
• Samhällets ansvar att skydda enskilda som blir måltavlor för sina åsikter eller sitt konstnärskap
• Balansen mellan att respektera religiösa känslor och att försvara ett öppet debattklimat
• Vad långvarigt levande under hot faktiskt gör med en människas vardagsliv och psykiska hälsa

Går det att vänja sig vid att leva under ständigt hot?

Enligt de fåtal intervjuer och offentliga uttalanden Vilks själv gjort genom åren har han beskrivit en tillvaro där hotbilden med tiden blivit en form av bakgrundsbrus snarare än en akut panik i varje ögonblick — utan att för den sakens skull försvinna. Det säger sannolikt något om människans förmåga att anpassa sig till nästan vad som helst, men det säger också något om hur orimligt det är att en sådan anpassning ens ska behöva ske.

Frågan som återstår, tio år efter rondellhunden, är inte längre om hotet mot Lars Vilks var verkligt. Den är snarare vad ett samhälle är berett att göra för att den typen av hot aldrig ska behöva bli någons vardag.