Tjejer med utländsk bakgrund idrottar mycket mindre – varför?
Pojkar idrottar lika mycket oavsett bakgrund – men bland tjejer är skillnaden stor. Här är vad forskningen säger om varför tjejer med utländsk bakgrund idrottar mindre än andra.
Samhälle Idrottsrörelsen brukar lyftas fram som en av Sveriges mest effektiva integrationsarenor. Men statistiken visar en betydligt mer splittrad bild när man delar upp den efter kön: bland pojkar är skillnaden i idrottande mellan de med svensk och utländsk bakgrund liten, medan skillnaden bland tjejer är desto större.
Hur stor är skillnaden egentligen?
Enligt statistik från Riksidrottsförbundet för åldrarna 13–20 år deltar omkring 31 procent av tjejer med utländsk bakgrund i föreningsidrott, jämfört med ungefär 47 procent av tjejer med svensk bakgrund. Det är en klyfta på över femton procentenheter – en skillnad som inte alls syns i samma utsträckning bland pojkarna, där idrottandet ligger på en jämförbar nivå oavsett bakgrund.
“Idrotten har fungerat som integrationsmotor för killar, men vi ser inte samma effekt för tjejer”, är ett resonemang som återkommer i forskningen på området.
Vad säger forskningen om orsakerna?
En rapport från Delmi, Delegationen för migrationsstudier, av forskarna Anders Kassman och Åsa Kneck vid Ersta Sköndal Bräcke högskola har intervjuat föräldrar med bakgrund i bland annat Eritrea, Somalia och Syrien för att förstå vad som ligger bakom de stora skillnaderna. Flera faktorer tycks samverka snarare än att det finns en enda förklaring.
Några av de faktorer som lyfts fram i forskningen:
- Socioekonomiska hinder: begränsad ekonomi gör medlemsavgifter, utrustning och resor till träningar och matcher till en större utmaning för vissa familjer
- Föräldrars arbetstider: jobb med oregelbundna eller obekväma tider gör det svårare att skjutsa barn till träning
- Kulturella skillnader kring föreningslivets uppbyggnad, som bygger mycket på ideellt engagemang och ett slags förenings-know-how som inte är självklart för alla nyanlända familjer
- I vissa fall en hederrelaterad problematik, där familjer är restriktiva kring att döttrar vistas i miljöer med pojkar
Räcker det med fler stipendier och rabatter?
Ekonomiskt stöd hjälper, men forskarna är tydliga med att pengar sällan är hela lösningen. Många föreningar har redan idag olika rabattsystem, men deltagandet bland tjejer med utländsk bakgrund har ändå inte ökat i samma takt som bland pojkar. Det tyder på att strukturella och kulturella faktorer väger minst lika tungt som de ekonomiska.
Vad görs för att minska klyftan?
Flera idrottsföreningar och kommuner har på senare år satsat på riktade insatser: tjejgrupper med kvinnliga ledare, flexiblare träningstider och samarbeten med skolor för att nå familjer som annars sällan har kontakt med föreningslivet. Forskarna efterlyser samtidigt mer kunskap specifikt om just denna grupp – idrottsforskningen om flickor med utländsk bakgrund som inte idrottar är fortfarande begränsad, vilket gör att många insatser bygger på erfarenhet snarare än robust evidens.
Vad säger flickorna själva om varför de inte idrottar?
Här pekar intervjustudier på en mer nyanserad bild än vad statistiken ensam förmedlar. Många av de tjejer som forskare talat med beskriver inte ett principiellt ointresse för idrott, utan snarare en kombination av praktiska hinder och en känsla av att inte riktigt passa in i den befintliga föreningskulturen. Flera efterfrågar mer flexibla upplägg, könsuppdelad träning i vissa idrotter och ett tydligare bemötande från ledare som förstår de särskilda avvägningar som familjen gör. Andra lyfter fram att skolans idrottsundervisning ofta blir den enda kontaktytan med organiserad rörelse de någonsin får, vilket gör skolan till en nyckelarena för att fånga upp intresse som annars riskerar att gå förlorat helt.
Frågan om varför tjejer med utländsk bakgrund idrottar mindre har alltså inget enkelt svar. Men ju mer forskningen kartlägger de bakomliggande mekanismerna, desto tydligare blir det att lösningen sannolikt kräver fler typer av insatser samtidigt – inte en enda quick fix.
