Löfvens hemliga möte med Castro
Sveriges diplomatiska närmande till Kuba, som en del av kampanjen för en plats i FN:s säkerhetsråd, väckte frågor om öppenhet i utrikespolitiken hösten 2015.
Politik Hösten 2015 kampanjade Sverige aktivt för en icke-permanent plats i FN:s säkerhetsråd, en process som enligt uppgifter innebar diplomatiska resor till en lång rad länder för att samla röster. En av de resor som väckte mest debatt gjordes av Pierre Schori, tidigare biståndsminister och vid tillfället Stefan Löfvens särskilda sändebud i kampanjen, som besökte Kuba – ett land som då styrdes av president Raúl Castro, sedan Fidel Castro lämnat presidentposten 2008.
Vad var det egentligen som hände?
Enligt uppgifter tidsbestämdes Schoris resa till att sammanfalla med 40-årsminnet av Olof Palmes besök i Kuba 1975, då Palme blev den första regeringschefen från en demokrati att besöka landet efter Fidel Castros maktövertagande. Besöket beskrevs av kritiker som ett sätt att, i skydd av det historiska jubileet, säkra Kubas röst i kampanjen om en plats i säkerhetsrådet – snarare än att enbart handla om diplomatiskt umgänge kring ett historiskt datum.
Varför blev det kontroversiellt?
Människorättsorganisationen Civil Rights Defenders var enligt uppgifter bland dem som ifrågasatte resan, med hänvisning till Kubas långvariga brister vad gäller mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Frågan om Sveriges relation till Kuba togs också upp i riksdagen, där ledamoten Sofia Damm (KD) ställde en skriftlig fråga till regeringen om hur kontakterna med den kubanska regimen förhöll sig till Sveriges övriga utrikespolitiska principer.
“Det är en rimlig fråga att ställa sig hur mycket en regering är beredd att kompromissa med sina egna principer för att vinna en enskild röst i en internationell kampanj”, var en typ av invändning som återkom i debatten om resan.
Var mötet verkligen “hemligt”?
Det är här värt att vara tydlig: det handlade inte om någon dokumenterad, hemlig sammankomst i konspiratorisk mening, utan snarare om att en diplomatisk resa med tydligt röstvärvande syfte fick begränsad offentlig uppmärksamhet innan den redan var genomförd. Kritiken handlade alltså mindre om hemlighetsmakeri i sig och mer om en bredare fråga: hur öppen svensk utrikespolitik bör vara kring vilka regimer man är beredd att söka stöd hos, och på vilka grunder.
Var Sverige ensamt om den här typen av diplomati?
Nej, och det är värt att komma ihåg innan man drar för snäva slutsatser om just den här resan. Röstvärvning inför omröstningar i FN är i praktiken en etablerad del av alla länders kampanjer för platser i internationella organ, och innebär närmast alltid besök hos regeringar med skiftande syn på demokrati och mänskliga rättigheter. Det som gjorde just Kuba-resan uppmärksammad var dels symboliken kring Palme-jubileet, dels den bredare debatten om Sveriges uttalat värderingsstyrda utrikespolitik, som gjorde kontrasten mellan retorik och praktik extra tydlig för utomstående betraktare.
Fick Sverige platsen i säkerhetsrådet?
Sveriges kampanj för säkerhetsrådsplatsen pågick parallellt med flera andra svenska utrikespolitiska prioriteringar under den här perioden, inte minst den uttalat feministiska utrikespolitiken som utrikesminister Margot Wallström drev – en politik vars konsekvenser i praktiken vi också granskat i artikeln om regeringens feministiska budgetprioriteringar. Kombinationen av en uttalat värderingsstyrd utrikespolitik och pragmatiska röstvärvningsresor som den till Kuba belyser en spänning som återkommer i de flesta länders utrikespolitik: mellan principer och praktiska nödvändigheter.
Vad kan man dra för slutsats av det här?
Episoden säger kanske mindre om Kuba eller om Löfven personligen, och mer om en generell utmaning i internationell diplomati: att kampanjer om inflytande i organ som FN:s säkerhetsråd sällan går ihop perfekt med en regerings egna deklarerade värderingar, och att det är just i sådana spänningsfält som en regerings faktiska prioriteringar blir synliga.
