Världens första feministiska regering har inte lagt en speciellt feministisk budget

När Stefan Löfvens regering tillträdde hösten 2014 beskrev den sig själv som världens första feministiska regering. Utrikesminister Margot Wallström lanserade kort därefter en uttalat feministisk utrikespolitik, där jämställdhet mellan kvinnor och män definierades som en fråga om fred och säkerhet snarare än enbart en social rättighetsfråga. Det var en retorisk nysatsning som fick stor internationell uppmärksamhet. Men när höstens budgetproposition presenterades väcktes en annan fråga: syns den feministiska ambitionen lika tydligt i pengarna som i orden?

Vad innebär egentligen en “feministisk” budget?

Det finns inget entydigt facit för hur en budget ska se ut för att kunna kallas feministisk, men jämställdhetsforskare brukar peka på ett par kriterier: att offentliga medel fördelas med hänsyn till hur kvinnor och män påverkas olika av satsningarna, att resurser går till att utjämna maktobalanser mellan könen, och att regeringens övriga politik – till exempel handels- och exportpolitik – inte motverkar de jämställdhetsmål man säger sig driva.

Var fanns kritiken?

Enligt flera debattörer och delar av civilsamhället var det just glappet mellan retorik och konkret politik som väckte mest kritik. Sverige fortsatte samtidigt att vara en betydande exportör av krigsmateriel, något som enligt kritiker sitter illa ihop med en regering som säger sig prioritera kvinnors säkerhet globalt. Andra pekade på att jämställdhetssatsningar i budgeten, även om de fanns med, sällan var tillräckligt stora för att i grunden förändra strukturer kring till exempel löneskillnader eller obetalt hemarbete.

“Det är lätt att kalla sig feminist i tal och interndocument. Det svåra är att låta det påverka var pengarna faktiskt hamnar”, sammanfattade flera bedömare diskussionen om regeringens första budgetar.

Vad sa regeringen själv?

Regeringsföreträdare försvarade genomgående politiken med att jämställdhetsarbete tar tid och kräver strukturella reformer snarare än enskilda budgetposter, samt att den feministiska utrikespolitiken redan hade förändrat hur Sverige agerade i internationella sammanhang, till exempel i FN och EU. Kritiken om krigsmaterielexporten bemöttes ofta med att export­affärer redan var ingångna innan den nya politiken sjösattes, och att en total omläggning riskerade att drabba svensk industri och sysselsättning hårt.

Vilka delar av budgeten fick faktiskt mest uppmärksamhet?

Satsningar på jämställdhetsintegrering inom myndigheter, alltså att jämställdhetsperspektiv systematiskt skulle vägas in i alla politikområden snarare än hanteras som en separat fråga, lyftes fram som ett av regeringens tydligaste konkreta grepp. Samtidigt påpekade flera bedömare att just den typen av strukturella reformer är svåra att mäta i kronor och ören på samma sätt som en öronmärkt satsning, vilket gjorde det svårare för utomstående att bedöma hur mycket som faktiskt förändrats jämfört med tidigare regeringars politik.

Var det här unikt för Sverige?

Nej, och det är en viktig poäng i sammanhanget. Flera andra länder, bland dem Kanada, började några år senare formulera egna varianter av en feministisk utrikespolitik, och samma typ av kritik – att retoriken sprang före det konkreta genomförandet – återkom i de diskussionerna. Frågan om hur långt ett litet lands utrikespolitik faktiskt kan sträcka sig är för övrigt något vi tidigare berört i genomgången av hur Sverige rankar sig mot övriga Norden i jämställdhet.

Så vad blev slutsatsen?

Att en regering benämner sig själv feministisk säger i sig ganska lite om hur den faktiska politiken ser ut – det är i detaljerna, i budgetposterna och i vilka avvägningar som görs när olika politikområden krockar, som den verkliga prioriteringen syns. Och där, menade flera kritiker hösten 2015, hade regeringen fortfarande en bit kvar innan orden fullt ut motsvarades av siffrorna.