Lev som vanligt, säger Säpo – för vissa är det omöjligt

I dagarna efter attackerna i Paris den 13 november 2015 höjde Säkerhetspolisen, Säpo, Sveriges terrorhotnivå till fyra på en femgradig skala – den högsta nivån som någonsin registrerats i landet. Samtidigt gick myndigheten ut med ett tydligt budskap till allmänheten: fortsätt leva som vanligt. Rådet är begripligt ur ett myndighetsperspektiv, men för flera grupper i samhället var det redan då svårare att följa än det lät.

Varför uppmanar myndigheter alltid till att “leva som vanligt”?

Rådet är standard efter de flesta terrordåd och höjda hotnivåer, och bygger på en tanke om att överdriven rädsla och förändrat beteende i sig kan vara en del av vad våldsbejakande extremism vill uppnå. Om befolkningen slutar röra sig fritt, undviker offentliga platser eller ändrar sin vardag i grunden, uppfattas det av många säkerhetsexperter som ett slags framgång för den som utfört eller hotat med attacken. Uppmaningen handlar alltså lika mycket om samhällets motståndskraft som om den enskildes trygghet.

Vilka har svårare att följa det rådet?

För den som redan möter misstänksamhet i vardagen på grund av till exempel religion eller etnicitet blir situationen efter ett terrordåd ofta värre, inte oförändrad. Rapporter från bland annat civilsamhällesorganisationer har vid upprepade tillfällen visat på en ökning av hatbrott och trakasserier mot muslimer och personer som uppfattas som muslimer i samband med uppmärksammade terrordåd, oavsett att de själva inte haft något med händelsen att göra. Att “leva som vanligt” är ett annat råd att följa när den vanliga vardagen redan innehåller extra vaksamhet.

Höjd terrorhotnivå påverkar alla, men den ökade misstänksamheten som ofta följer i dess spår träffar långt ifrån alla lika hårt.

Vad gör Säpo konkret utöver att höja hotnivån?

Utöver den offentliga kommunikationen arbetar Säkerhetspolisen löpande med underrättelseinhämtning, samverkan med andra myndigheter och bevakning av personer och miljöer som bedöms utgöra en säkerhetsrisk. Den här delen av arbetet är av naturliga skäl inte offentlig i detalj, vilket gör att allmänhetens bild av hotbilden till stor del formas av just de offentliga uttalandena – som “leva som vanligt” – snarare än av det faktiska underrättelsearbetet.

Några grupper vars vardag ofta påverkas mest av en höjd terrorhotnivå:

• Muslimska trossamfund och moskéer, som rapporterat ökat hot och skadegörelse i samband med uppmärksammade dåd
• Nyanlända och asylsökande, som ibland kopplas ihop med terrorism trots att de själva ofta flytt just sådant våld
• Säkerhetspersonal och blåljuspersonal, vars arbetsbelastning och risknivå stiger
• Minoritetsgrupper som redan är utsatta för hatbrott i vardagen

Hur länge brukar en höjd hotnivå ligga kvar?

Terrorhotnivån är inte avsedd att vara ett permanent tillstånd, utan justeras löpande utifrån Säkerhetspolisens underrättelsebild. Historiskt har höjningar av det här slaget legat kvar i allt från några månader till över ett år, beroende på hur hotbilden utvecklas. För allmänheten innebär det sällan några synliga förändringar i vardagen utöver möjligen synligare polisnärvaro på vissa platser, medan det bakom kulisserna kan innebära en betydligt mer intensiv bevakning under hela perioden.

Så hänger tryggheten ihop för olika grupper

Skillnaden mellan att kunna “leva som vanligt” och att behöva vara extra vaksam handlar i grunden om vilken utgångspunkt man redan hade före dådet. För den som redan lever med vardagsrasism eller misstänksamhet förändrar en höjd hotnivå sällan mycket i sak – det som förändras är snarare att omgivningens misstänksamhet riskerar att öka ytterligare.

Den obalansen syns även i hur medier och allmänhet reagerar på nyheter om terror i allmänhet, något som beskrivs närmare i terrorismens verkliga ansikte – små attacker i muslimska länder, och i hur snabbt rasideologiska föreställningar kan spridas i kölvattnet av en kris.

Den som själv mår dåligt av oro eller otrygghet kan alltid vända sig till 1177 för rådgivning.