Från kriminalitet till regnbågar – Brwa Nouris långa resa tillbaka

Brwa Nouri kom till Sverige som barn från Urmia i Iran, med kurdiska rötter, och hittade tidigt till fotbollen via Vasalund innan han som trettonåring värvades till AIK. Det är en klassisk start på en idrottskarriär. Det som gör hans historia ovanlig är hur öppet han själv senare valt att berätta om åren däremellan – åren då fotbollen fick konkurrera med droger och kriminalitet om utrymmet i hans liv.

Vad var det som hände i tonåren?

Nouri har själv i flera intervjuer beskrivit sin tid i AIK:s ungdomsverksamhet som präglad av en tuff kultur, där missbruk och kriminalitet enligt honom var en del av vardagen kring laget. Vid 15 års ålder blev han enligt uppgifter indragen i en uppmärksammad rättegång, kopplad till händelser inom lagets kretsar, där han själv dömdes för brott som ofredande och olaga tvång. Han har inte försökt sopa den perioden under mattan i efterhand – tvärtom har han återkommande pekat på den som en vändpunkt han först långt senare förstod betydelsen av.

Det är sällan en enskild händelse som vänder ett liv. Det är den långsamma processen efteråt, där man väljer om man vill fortsätta i samma spår eller inte.

Hur gick vägen tillbaka till fotbollen?

Enligt Nouris egen berättelse handlade återhämtningen om en kombination av faktorer: stöd från enskilda personer i hans närhet, ett medvetet avstånd till gamla miljöer, och en fotbollskarriär som han valde att investera i på fullt allvar istället för att låta den rinna ut i sanden. Han har själv också berättat öppet om ett tidigare drogberoende kopplat till just den perioden i AIK, vilket han beskrivit som en parallell kamp till den kriminella belastningen.

Resan resulterade i en lång yrkeskarriär som defensiv mittfältare, med spel för flera klubbar över åren – en karriär som knappast hade varit given utifrån var han befann sig som femtonåring.

Några teman som återkommer när Nouri själv beskriver sin resa:

• Vikten av enskilda vuxna som trodde på honom när han själv inte gjorde det
• Att aktivt bryta med gamla umgängeskretsar för att kunna bygga något nytt
• Fotbollen som en strukturerande kraft snarare än bara en karriärväg
• Öppenheten om det förflutna som ett sätt att hjälpa andra i liknande situation

Varför berätta om det här offentligt över huvud taget?

Nouri har själv motiverat sin öppenhet med att han vill visa unga i liknande situationer att en tonårskris inte behöver definiera resten av livet. Det är en berättelse som ligger nära andra profiler som brottats med orättvisa förväntningar utifrån bakgrund snarare än förmåga, och som visar att vägen till framgång sällan är en rak linje.

Det är också en påminnelse om hur snabbt fotbollskulturen kan gå från att vara del av problemet till att bli en del av lösningen – något som även syns i andra berättelser om att vända motgång till driv, även om vägen dit sällan är varken snabb eller enkel.