Framgång är att ha en röst i det här samhället – inte att synas mest

Fråga tio slumpmässiga svenskar vad framgång betyder och du kommer sannolikt få tio olika svar som ändå låter förvånansvärt lika: högre lön, finare titel, större lägenhet, fler följare. Sällan hör man svaret som kanske spelar störst roll i längden – att ha en röst i det här samhället. Att bli lyssnad på när det faktiskt betyder något.

Det är en obekväm tanke, för den går på tvärs mot allt vi vant oss vid att mäta. Men om framgång bara handlar om individuell status, missar vi den kanske viktigaste frågan: vem i vår omgivning faktiskt har makten att påverka besluten som formar deras eget liv, och vem har den bara på pappret?

Vad menas egentligen med att “ha en röst”?

Att ha en röst i samhället handlar inte om att skrika högst i kommentarsfälten. Det handlar om att bli tagen på allvar när man engagerar sig – i en bostadsrättsförening, i en lokal opinionsbildning, i en fackförening eller helt enkelt i sitt eget grannskap. Det handlar om att ens perspektiv väger in när beslut fattas, inte bara att man tillåts säga sin åsikt någonstans där ingen med faktisk makt lyssnar.

Många som arbetar med civilsamhälle och lokal demokrati brukar peka på samma mönster: resurser och nätverk avgör i praktiken vem som blir hörd, betydligt mer än sakfrågan gör. Den som redan har kontakter, språk och självförtroende att kliva upp på en scen eller skriva ett debattinlägg har ett rejält försprång jämfört med den som har lika mycket att säga men saknar vägarna dit.

“Den som redan är van vid att bli lyssnad på förväxlar ofta det med att ha rätt. Men det är två helt olika saker”, som det ofta beskrivs bland de som forskar på deltagardemokrati.

Varför känns delaktighet svårare att uppnå än pengar?

Paradoxalt nog är ekonomisk framgång i viss mån mätbar och därför enklare att sträva efter rakt av – du vet ungefär vad du behöver göra för att höja din lön. Att bygga en röst i samhället kräver däremot något svårare: uthållighet i sammanhang där man sällan får omedelbar bekräftelse, förmåga att samarbeta med människor man inte alltid håller med, och tålamod att vänta ut processer som ofta tar år snarare än veckor.

Det gör att många ger upp innan de ens kommit igång. Föreningslivet, som historiskt varit en av de viktigaste vägarna in i samhällsengagemang i Sverige, har dessutom tappat medlemmar under lång tid, vilket i sin tur gör att färre människor får den träning i att göra sin röst hörd som föreningsmöten faktiskt gav.

Några konkreta sätt som faktiskt brukar öppna dörrar till att bli hörd:

• Engagera sig lokalt, i en förening, ett parti eller en grannskapsgrupp, innan man siktar på det stora nationella samtalet
• Bygga relationer med andra som redan har inflytande, snarare än att bara kräva att bli lyssnad på
• Vara uthållig i samma fråga över tid – enstaka utspel glöms bort, återkommande engagemang minns folk

Är det bara priviligierade som får en röst?

Inte nödvändigtvis, men det är obestridligt lättare för den som redan har utbildning, nätverk och tid över. Det är därför flera organisationer inom civilsamhället särskilt riktar sig till grupper som annars sällan hörs – nyanlända, unga i socioekonomiskt utsatta områden, äldre som tappat kontakten med föreningslivet. Poängen är sällan att dessa grupper saknar åsikter, utan att de saknar de kanaler som andra tar för givna.

Att demokratisera vem som får en röst handlar därför lika mycket om strukturer som om enskilda individers vilja att engagera sig. Ett samhälle där bara de redan resursstarka blir lyssnade på är i praktiken ett mindre demokratiskt samhälle, oavsett hur många val som hålls vart fjärde år.

Så vad betyder detta för dig som inte redan sitter vid bordet?

Om framgång faktiskt handlar om att ha en röst snarare än att synas mest, blir nästa fråga ganska konkret: var någonstans i ditt eget liv skulle du kunna börja bygga den rösten, i det lilla, innan du förväntar dig att bli hörd i det stora? Kanske är det där, snarare än i nästa löneförhöjning, som den verkliga framgången faktiskt börjar.