Wish är sjukt billigt – men någon betalar alltid priset

Du har sett annonserna. En klänning för 29 kronor. Ett par hörlurar för 19. En hel uppsättning köksredskap för priset av en kaffe latte. Wish har på några år blivit synonymt med billig shopping där allt kostar nästan ingenting, och just därför är det svårt att låta bli att klicka hem “bara en grej till”. Men om något känns för bra för att vara sant, är det oftast det. Frågan är sällan om någon betalar mellanskillnaden mellan vad du la ut och vad varan faktiskt kostade att göra – frågan är vem.

Hur kan priserna vara så låga?

Wish fungerar mer som en marknadsplats än en butik i traditionell mening: fabriker och grossister, ofta i Kina, säljer direkt till konsumenten utan mellanhänder, butikshyra eller lager i väst. Det pressar priserna rejält. Men extremt låga priser i en global leverantörskedja brukar sällan uppstå utan att någon annanstans i kedjan får det tuffare – lägre löner, längre arbetsdagar eller sämre säkerhet på fabriksgolvet. Ingen enskild vara avslöjar exakt var det brister, men mönstret i snabb och billig onlineshopping är svårt att bortse från.

“Om varan kostar mindre än frakten är det värt att fråga sig var pengarna egentligen inte har hamnat”, brukar den typen av granskningar av snabbmodeindustrin sammanfattas som.

Vem betalar egentligen priset?

Det finns flera tänkbara svar, och sannolikt stämmer flera av dem samtidigt in på olika delar av sortimentet:

• Arbetare i produktionsländer som får en bråkdel av produktens slutpris i lön
• Miljön, genom långa flygfraktkedjor och produkter med kort livslängd
• Du själv, i form av kvalitet som sviker efter någon enstaka användning
• Lokala butiker och tillverkare som har svårt att konkurrera med priserna

Ingen av dessa poster syns i kassan när du klickar “köp”, men det gör dem inte overkliga.

Är det bara att sluta handla då?

Här blir det mer komplicerat än ett enkelt nej. Wish, och shopping i samma prisklass, gör konsumtion tillgänglig för människor med tunn plånbok på ett sätt som dyrare alternativ inte gör. Att moralisera över enskilda köp riskerar att missa att det är strukturerna bakom hela snabbkonsumtionen – inte en enskild app – som egentligen behöver granskas. Samtidigt är det svårt att blunda för att en tröja för 25 kronor, fraktad halva jordklotet, sällan är resultatet av en rättvis kedja hela vägen.

Vad kan du göra som konsument?

Det finns inget enkelt facit, men några saker gör skillnad utan att du behöver sluta handla online helt. Fundera på om du faktiskt behöver produkten, eller om köpet mest handlar om att det var billigt. Läs recensioner innan du klickar hem något du inte kan testa i verkligheten. Och om en vara går sönder direkt eller aldrig kommer fram: så får du faktiskt tillbaka pengarna i App Store och liknande plattformar om du vet hur du ska gå till väga – det är värt att kolla innan du ger upp en reklamation.

Så – är Wish dåligt, egentligen?

Svaret ligger nog någonstans mitt emellan svart och vitt. Wish i sig är varken skurken eller hjälten i historien om global konsumtion – plattformen är bara ovanligt bra på att synliggöra en prislogik som redan fanns i andra delar av handeln, bara mer dold. Precis som de höga matpriserna i Sverige säger något om hela livsmedelskedjan, säger de extremt låga priserna på Wish något om vad som händer när priset pressas så långt det bara går. Nästa gång du lägger något i varukorgen för under en femtiolapp är frågan kanske inte om det är en bra deal. Frågan är vad som gjorde att det kunde bli så billigt över huvud taget.