Är Trump Guds sändebud? Om en religiös berättelse i amerikansk politik

Bland Donald Trumps mest hängivna anhängare dyker en särskild formulering upp med jämna mellanrum: att han inte bara valts av väljarna, utan utsetts av en högre makt. När Trump tillträder som president i januari 2017 gör han det med starkt stöd från den kristna högern – enligt uppgifter röstade en stor majoritet av vita evangelikala väljare på honom i valet 2016. Fenomenet är varken nytt eller unikt för USA, men det säger en hel del om hur religion och politisk makt vävs samman i tider av polarisering.

Varifrån kommer idén om den gudomligt utsedda ledaren?

Föreställningen om härskare insatta av Gud har historiska rötter långt före moderna demokratier – kungar och kejsare har åberopat gudomlig rätt i århundraden för att stärka sin legitimitet. I dagens sekulära demokratier lever tanken kvar i en annan skepnad: inte som en formell doktrin, utan som en känslomässig övertygelse hos delar av en politisk rörelses mest hängivna anhängare. Enskilda tv-predikanter, som Pat Robertson, gav tidigt uttryck för att Trump hade ett slags mandat från Gud.

Religionssociologer beskriver ofta detta som ett sätt att hantera osäkerhet. När politiska frågor känns alltför komplexa eller hotfulla, erbjuder en religiös tolkningsram en enklare berättelse: att utvecklingen inte är slumpmässig, utan del av en större plan där den egna sidans ledare spelar en avgörande roll.

En religiös tolkningsram gör en osäker politisk samtid begriplig genom en enklare, större berättelse.

Vad säger forskningen om religion och politisk polarisering?

Studier av religiös höger i flera länder visar att kopplingen mellan tro och politiskt stöd ofta förstärks i perioder av snabb samhällsförändring – kring frågor som rör familjestruktur, sexualitet eller nationell identitet. En ledare som uppfattas försvara traditionella värden kan då tillskrivas en roll som sträcker sig bortom vanlig politik, in i ett religiöst narrativ. Senare opinionsmätningar har enligt uppgifter pekat på att en betydande andel amerikanska evangelikaler tycker att beskrivningen av Trump som “utsedd av Gud” ligger nära deras egen syn – hur stor andelen är varierar dock mellan olika undersökningar.

Det är värt att notera att fenomenet inte är knutet till en enskild politisk riktning. Genom historien har ledare över hela det politiska spektrumet, i olika länder och epoker, beskrivits av sina anhängare i liknande, nästan frälsande termer.

Är retoriken ofarlig, eller säger den något om demokratins sårbarhet?

De flesta bedömare menar att retoriken i sig sällan är farlig – människor har i alla tider sökt mening i stora samhällsförändringar genom religiösa eller andliga ramverk. Det som oroar en del forskare är snarare vad som händer när en sådan övertygelse gör kritik av en ledare svårare att ta emot, eftersom kritiken då riskerar att uppfattas som ett angrepp på tron själv, inte bara på en politisk linje.

Hur bör man som utomstående förhålla sig till retoriken?

Statsvetare som studerar religiös retorik brukar rekommendera att skilja mellan att förstå ett fenomen och att döma det. Att en grupp anhängare beskriver Trump i religiösa termer säger något viktigt om vilken trygghet och mening de själva söker i en orolig samtid – och den insikten är mer användbar för att förstå polarisering än ett rakt avfärdande. Den som vill se hur retoriska grepp fungerar i debatten kan också läsa om whataboutism och hur argument kan avleda från sakfrågan.

Oavsett vilken ledare det handlar om säger berättelsen om den gudomligt utsedde ofta mer om anhängarnas behov av mening i en orolig tid än om ledaren själv.