Varför dödar föräldrar sina barn?

Det är en av de frågor som är svårast att förhålla sig till, både känslomässigt och intellektuellt: hur kan en förälder döda sitt eget barn? Filicid, som fenomenet kallas inom forskningen, är sällsynt men förekommer varje år även i Sverige, och kriminologer och psykiatriker har under lång tid försökt kartlägga vilka mönster som återkommer i de fall som ändå inträffar.

Om du läser det här och själv bär på tankar om att skada ditt barn eller dig själv, sök hjälp direkt – ring 1177 för rådgivning, Mind Självmordslinjen på 90101, eller kontakta socialtjänsten i din kommun. Det finns hjälp att få innan en kris blir akut.

Hur ovanligt är det egentligen att en förälder dödar sitt barn?

Enligt uppgifter från svensk brottsstatistik rör det sig om ett fåtal fall per år i Sverige – en siffra som, även om varje enskilt fall är en tragedi, gör filicid till ett av de mest sällsynta våldsbrotten som begås. Till skillnad från många andra typer av dödligt våld är könsfördelningen bland förövare ovanligt jämn: forskning pekar på att ungefär hälften av fallen begås av en mamma och hälften av en pappa, vilket skiljer sig markant från mönstret vid dödligt våld i stort.

“Det här är inte en enhetlig grupp gärningspersoner. Bakom varje fall ligger ofta en unik, komplex historia av psykisk ohälsa, isolering och i vissa fall en akut kris”, som forskare inom rättspsykiatrin beskrivit bilden.

Vilka riskfaktorer pekar forskningen på?

Ingen enskild faktor förklarar filicid, men studier – bland annat från svenska lärosäten – har identifierat några återkommande mönster hos föräldrar som begått denna typ av brott:

• Svår, obehandlad psykisk sjukdom, i vissa fall med psykotiska inslag
• Tidigare självmordsförsök eller uttalade självmordstankar hos föräldern
• Social isolering och brist på stöd i vardagen
• I en del fall en separation eller vårdnadstvist som föregått händelsen

Enligt Brottsoffermyndighetens genomgångar av forskningsläget har en betydande andel av de fall som studerats haft kontakt med socialtjänsten innan barnet dödades, utan att den kontakten lett till tillräckligt kraftfulla insatser. Det har fått flera forskare och myndighetsföreträdare att efterlysa bättre rutiner för hur oro för barn följs upp, särskilt när en förälder samtidigt visar tecken på svår psykisk ohälsa.

Finns det ett gemensamt motiv bakom dåden?

Ett mönster som forskningen återkommande lyfter fram är att en del föräldrar, i en akut psykotisk kris, kan uppleva vanföreställningar om att de på något sätt “räddar” barnet genom att ta dess liv – till exempel utifrån en overklig känsla av att en katastrof annars väntar. Hämnd mot en partner förekommer också som motiv, men utgör enligt studier en mindre andel av fallen. Det är viktigt att understryka att detta är breda forskningsmönster, inte förklaringar som med automatik kan appliceras på ett enskilt fall – varje händelse har sin egen, ofta mycket komplexa, bakgrund.

Går det att förebygga fler fall?

Den samlade bilden från forskning och myndighetsrapporter är att tidiga insatser är avgörande: att psykisk sjukdom hos nyblivna föräldrar upptäcks och behandlas i tid, att oro från anhöriga, förskola eller skola tas på allvar, och att socialtjänst och psykiatri samverkar bättre när en familj redan är känd av flera instanser. Filicid kommer sannolikt aldrig att gå att förutsäga med säkerhet i varje enskilt fall, men flera bedömare menar att en stor del av tragedierna skulle kunna förebyggas om varningssignaler – särskilt svår psykisk ohälsa hos en förälder i kris – möttes med snabbare och mer samordnat stöd.