Skillnaden mellan medborgargarde och en mobb – varför den spelar roll

Med jämna mellanrum dyker begreppet medborgargarde upp i den svenska samhällsdebatten, ofta i samband med att grupper av privatpersoner samlats för att “ta saken i egna händer” när de upplever att polisen inte hinner med. Men det finns en avgörande skillnad mellan organiserad, laglydig grannsamverkan och en okontrollerad folksamling som agerar utifrån ilska eller rädsla i stunden. Att blanda ihop de två begreppen riskerar att både normalisera farligt beteende och missförstå vad ett fungerande brottsförebyggande arbete faktiskt kräver.

Vad är egentligen ett medborgargarde?

Historiskt syftar begreppet medborgargarde på organiserade grupper av civila som, ofta i brist på fungerande polisiär närvaro, tagit på sig uppgifter som bevakning eller ordningshållning. I sin mest strukturerade form kan det likna det som i Sverige i dag kallas grannsamverkan eller nattvandring — verksamhet som bedrivs i nära samråd med polisen, utan befogenhet att själva bestraffa eller konfrontera misstänkta.

Det som skiljer den formen av verksamhet från en mobb är just avsaknaden av eskalering, våld och egenmäktigt dömande. Grannsamverkan handlar om att vara ute, synas och rapportera — inte om att själv agera domare, jury och verkställare.

“Så fort en grupp övergår från att observera till att själva bestraffa har man lämnat allt som kan kallas medborgargarde i ordets ursprungliga mening, och i stället skapat något betydligt farligare”, är ett resonemang som ofta förs fram av forskare som studerar informell rättsskipning.

Varför är skillnaden mellan begreppen viktig?

Att kalla en okontrollerad folksamling för medborgargarde ger den en air av ordning och legitimitet som den sällan förtjänar. En mobb styrs i regel av starka känslor i stunden — rädsla, ilska eller grupptryck — snarare än av tydliga regler för vad som är tillåtet. Det gör att risken för att oskyldiga drabbas, eller att våldet trappas upp okontrollerat, blir betydligt större än i organiserad grannsamverkan.

Några kännetecken som brukar skilja en mobb från organiserad samverkan:

• Avsaknad av tydligt ledarskap eller ansvarsutkrävande
• Handlingar som eskalerar snabbt utifrån stundens känslor snarare än planering
• Avsaknad av kontakt eller samordning med polis och andra myndigheter
• Risk att fel person pekas ut och drabbas av våld utan rättslig prövning

Vad säger forskningen om varför den här typen av grupper uppstår?

Forskning om informell rättsskipning pekar ofta på att den här typen av grupperingar tenderar att uppstå i områden där invånare upplever att polisen inte hinner eller förmår hantera brottslighet i tillräcklig utsträckning. Känslan av otrygghet, snarare än faktisk brottsstatistik, brukar lyftas fram som den starkaste drivkraften — vilket gör att lösningen sällan ligger i fler improviserade grupper, utan i ett förtroende för att etablerade instanser faktiskt agerar.

Hur bör samhället hantera otryggheten som ligger bakom?

De flesta bedömare, från polis till forskare, är överens om att den bästa vägen framåt är att stärka relationen mellan lokalsamhälle och polis, snarare än att låta enskilda grupper ta lagen i egna händer. Synlig, organiserad grannsamverkan i nära dialog med polisen kan fylla en reell funktion — men så fort samverkan glider över i egenmäktigt våld har man lämnat allt som faktiskt gör samhällen tryggare.

Samma glapp mellan upplevd otrygghet och faktisk kunskap går igen i debatten om Sveriges så kallade no-go-zoner — vad som faktiskt är känt skiljer sig ofta rejält från den bild som sprids i offentligheten.