Kina har massvis med nybyggda städer som står tomma – varför?

Föreställ dig raka boulevarder, glänsande höghus och shoppinggallerior som ser ut att kunna öppna imorgon, men där gatorna ligger tomma kväll efter kväll. Kinas spökstäder har blivit ett eget begrepp internationellt, och frågan alla ställer sig är densamma: varför fortsätter man bygga när ingen flyttar in?

Vad är egentligen en spökstad i Kina?

Med spökstäder menas oftast hela stadsdelar eller till och med nya städer, byggda med bostäder, kontor och infrastruktur för hundratusentals invånare, men där beläggningsgraden förblir extremt låg år efter år. Ordovic, Kangbashi och delar av städer som Zhengzhou har alla nämnts i internationell rapportering som exempel på fenomenet.

Varför byggs städer som ingen flyttar in i?

Mycket av förklaringen ligger i hur lokal ekonomi och tillväxtmål historiskt hängt ihop i Kina. Lokala myndigheter har länge kunnat generera intäkter genom att sälja mark till fastighetsbolag, samtidigt som byggande räknats in i tillväxtsiffror. Resultatet blev incitament att bygga i en takt som inte alltid matchade den faktiska efterfrågan från människor som ville och kunde flytta dit.

En stad kan se komplett ut på ritningen och ändå sakna det enda som faktiskt gör den till en stad: människor som bor och lever där.

Vilka faktorer driver överbyggnationen?

Flera saker samverkar för att skapa fenomenet:

• Fastigheter används ofta som investeringsobjekt snarare än bostäder att bo i
• Lokala myndigheter har historiskt tjänat på markförsäljning och byggprojekt
• Infrastruktur byggs ofta före den befolkning den är tänkt att försörja
• Skillnader i löneläge gör att många föredrar redan etablerade storstäder

Kommer de här städerna någonsin att fyllas?

Vissa har det redan gjort, om än med kraftig fördröjning. Kangbashi, som under flera år kallades Kinas mest kända spökstad, har enligt senare rapportering sett en gradvis ökning i befolkning i takt med att infrastruktur, skolor och arbetstillfällen etablerats. Andra projekt har det gått sämre för, och riskerar att förbli halvfärdiga symboler för överdrivet byggande, ungefär som sagohusen i Jakriborg som förfaller i en betydligt mindre skala här hemma.

Vad kan andra länder lära av Kinas spökstäder?

Fenomenet är på många sätt en extrem version av något som förekommer även på andra håll, inklusive Sverige, där frågan var ska folk bo och den urbana normen som hot mot Sverige visar att planering och verklighet inte alltid går hand i hand. Skillnaden ligger framför allt i skala: i Kina har statlig planering och privat kapital kunnat driva byggandet betydligt längre innan verkligheten hann ikapp.

Hur mäter man egentligen hur “tom” en stad är?

Det är svårare än det låter, eftersom officiell befolkningsstatistik och faktisk beläggning i lägenheter inte alltid stämmer överens. Många lägenheter i de omtalade spökstäderna är sålda men helt enkelt inte bebodda, ofta för att köparen sett bostaden som en investering snarare än ett hem att flytta in i. Det gör att en stad kan ha en hög andel sålda bostäder samtidigt som gatorna ändå ekar tomma kvällstid.

Är spökstäderna ett bevis på att något gått fel?

Delvis, men bilden är mer nyanserad än rubrikerna antyder. Kinas urbanisering har på det stora hela varit enormt snabb och lyft hundratals miljoner människor till stadsliv under några decennier. Spökstäderna är snarare exempel på var den planeringen sprang om sig själv, en påminnelse om att betong och infrastruktur aldrig ensamt kan skapa liv, oavsett hur imponerande skyskraporna ser ut på håll.