Meddelande till Rickard Wall: sluta koppla utsatta EU-migranter till prostitution

Hösten 2015 väckte ett uttalande av den dåvarande Sverigedemokraten Rickard Wall stark kritik. Under en debatt om tiggeriförbud i Stockholms stadshus konstaterade Wall, enligt uppgifter i bland annat SVT och Nyheter24, att en del av de unga kvinnor som tigger är “tjusiga” och undrade varför de inte “sträcker fram handen” och blir en del av samhället på annat sätt. När han sedan tillfrågades om han syftade på prostitution svarade han att han inte pratade om det, men tillade att det “finns gott om män i den här stan som gärna skulle vilja inleda ett livslångt förhållande” med kvinnorna. Uttalandet ledde till att Wall enligt SVT uteslöts ur Sverigedemokraterna.

Vad var det egentligen som väckte reaktioner?

Det som fick många att reagera var inte bara ordvalet, utan vad det osade av: en logik där utsatta kvinnors utseende och nöd kopplas ihop med en förväntan om sexuella tjänster, som om fattigdom automatiskt gjorde en kvinna tillgänglig. Det är en föreställning som funnits i marginalen av tiggeridebatten under lång tid, och Walls uttalande gjorde den plötsligt högljudd och offentlig.

“Man undrar lite, varför reser sig inte de här tjejerna och blir en del av det här samhället” – ett citat som spreds brett i medierna och som fick stå som sinnebild för hur snett resonemanget kunde bli.

Stämmer bilden av utbredd prostitution bland EU-migranter?

Här är det viktigt att skilja på två saker. Att enskilda fall av utnyttjande och prostitution förekommer bland extremt utsatta människor, oavsett ursprung, är tyvärr inget kontroversiellt påstående – fattigdom och brist på skyddsnät gör människor sårbara för utnyttjande av alla slag. Men att dra slutsatsen att tiggande EU-migranter i allmänhet ägnar sig åt eller är tillgängliga för prostitution, som Walls resonemang antydde, saknar stöd och riskerar att stämpla en hel grupp utifrån ett fåtal anekdotiska föreställningar.

Myndigheter och organisationer som arbetat med utsatta EU-medborgare i Sverige har snarare lyft fram att de flesta som tigger gör det som en sista utväg efter att ha uttömt andra försörjningsmöjligheter i hemlandet, ofta kopplat till diskriminering av romer i länder som Rumänien och Bulgarien. Att i det läget måla upp gruppen som en sexuell resurs för svenska män säger mer om betraktaren än om verkligheten.

Vad borde debatten handla om istället?

En rimligare utgångspunkt är att fråga vilka strukturer som gör människor så utsatta att tiggeri blir ett alternativ, och hur exploatering – sexuell eller annan – kan förebyggas utan att hela gruppen buntas ihop med de allra mest cyniska tolkningarna. Det är fullt möjligt att diskutera tiggeriförbud, EU:s fria rörlighet och kommunernas ansvar utan att reducera utsatta kvinnor till ett utseende och en föreställning om vad de “borde” göra istället.

Walls uteslutning ur sitt dåvarande parti visar att även inom rörelser som förespråkat hårdare linjer mot tiggeri fanns en gräns för hur den retoriken fick se ut. Frågan är om den gränsen dras tillräckligt ofta, eller tillräckligt tidigt.

Läs också om varför det osynliga hotet mot Syriens barn förtjänar uppmärksamhet och om hur falska rykten sprids i flödet.