Hur hänger det ihop med Ekeroths retorik, Jimmie? Om partiledarens ansvar

Ett parti kan formulera sitt principprogram hur balanserat det vill. Men det är sällan programtexten som avgör hur väljare och medier uppfattar ett parti i praktiken – det är de enskilda företrädarnas uttalanden, i sociala medier, i debattprogram och i riksdagens korridorer, som formar bilden utåt. När en profilerad ledamot som Sverigedemokraternas Kent Ekeroth återkommande hamnar i blåsväder för sin retorik väcks därför en direkt fråga till partiledaren Jimmie Åkesson: hur hänger det egentligen ihop?

Varför landar ansvaret hos partiledaren?

I svensk partipolitik förväntas partiledaren i praktiken svara för helheten av partiets företrädare, även när det gäller enskilda ledamöters agerande som ledningen inte beordrat. Det är en logik som gäller alla partier. Den blir särskilt uttalad för ett parti som Sverigedemokraterna, som befinner sig under stark mediegranskning och som brottas med frågan om hur långt det förflyttat sig från en mer kontroversiell historia.

Kent Ekeroth är en av de företrädare som återkommande figurerat i den debatten. Mest känt är det som kommit att kallas järnrörsskandalen: en händelse på Kungsgatan i Stockholm 2010 där Ekeroth och två andra SD-företrädare var inblandade, och där filmmaterial senare publicerades av Expressen 2012. Avslöjandet ledde till att flera av de inblandade lämnade uppdrag inom partiet.

Om ett parti vill bli betrott med regeringsmakt räcker det sällan att distansera sig efter att skadan redan är skedd – trovärdigheten avgörs snarare av vilka konsekvenser som följer innan nästa incident inträffar.

Vad brukar partiledningar svara när kritiken kommer?

Svaren i den här sortens situationer följer ofta ett bekant mönster: en markering mot det specifika uttalandet eller agerandet, kombinerad med argumentet att det rör sig om en enskild persons handlande snarare än partiets officiella linje. Kritiker brukar mena att en sådan distansering riskerar att bli tandlös om den upprepas gång på gång utan att följas av konkreta konsekvenser för den enskilda företrädaren.

Är problemet unikt för Sverigedemokraterna?

Nej. Alla riksdagspartier har vid olika tillfällen fått hantera enskilda företrädares kontroversiella uttalanden. Det som gör frågan särskilt laddad just för Sverigedemokraterna är kombinationen av snabb tillväxt, en historia som fortfarande diskuteras, och den ständiga frågan om huruvida en genuin förändring skett eller om äldre tongångar lever kvar hos enskilda personer.

Några återkommande frågor i debatten om partiers ansvar för sina ledamöter:

• Var går gränsen mellan en ledamots personliga uttalande och partiets officiella hållning?
• Vilka konsekvenser, om några, bör följa på upprepade kontroverser kring samma person?
• Hur mäter väljare trovärdigheten i en ledning som distanserar sig men sällan agerar?

Vad skulle krävas för att frågan ska sluta återkomma?

Sannolikt en tydligare och mer konsekvent linje för hur en partiledning hanterar upprepade incidenter kring samma företrädare, snarare än enskilda markeringar efter varje ny händelse. Så länge mönstret upprepas – kontrovers, markering, därefter tystnad tills nästa gång – lär frågan om var ledningens ansvar egentligen börjar och slutar fortsätta ställas, oavsett vilken ledamot som råkar stå i fokus för stunden.

Så vad blir slutsatsen?

Att ett parti har ett principprogram säger mindre om dess faktiska karaktär än hur det hanterar sina mest omdebatterade företrädare över tid. Den frågan gäller för övrigt långt bortom partipolitiken – samma mönster, där enskilda personers agerande blir en prövosten för hela institutioner, går igen även i debatten om Sveriges så kallade no-go-zoner, där enskilda incidenter ofta får representera en betydligt större och mer sammansatt verklighet.