Mikael gick ut i skogen – en historia om samhällets grovmaskiga skyddsnät

Vi kallar honom Mikael. Historien är sammansatt av flera liknande berättelser som delats med kit genom åren, men mönstret den beskriver är verkligt och igenkännbart för många som arbetar inom vård och socialtjänst: en person som under en period av sitt liv tappar fotfästet, och som samhällets olika stödsystem ändå inte lyckas fånga upp i tid.

Det brukar sällan handla om att inget stöd finns. Sverige har vårdcentraler, psykiatri, socialtjänst, a-kassa och en rad andra myndigheter och organisationer som är byggda för att fånga upp precis den som Mikael. Problemet uppstår ofta i skarvarna mellan dem – när en person samtidigt är för frisk för akutpsykiatrin, för sjuk för att klara ett heltidsjobb, och för nyligen arbetslös för att kvalificera sig för fullt stöd någon annanstans.

Varför blir maskorna för grova just när de behövs som mest?

Den som studerat hur svenska stödsystem är uppbyggda brukar peka på att de i grunden är specialiserade: varje myndighet och verksamhet har ett tydligt uppdrag och tydliga kriterier för vem som får hjälp. Det gör systemen effektiva för den som passar in i en kategori – men sårbara för den vars problem spänner över flera samtidigt, som psykisk ohälsa kombinerad med arbetslöshet och ekonomisk stress.

“Ingen enskild lucka i systemet behöver vara stor. Det är när flera små glapp läggs på varandra som någon till slut faller igenom.”

Samordning mellan myndigheter beskrivs ofta som lösningen på pappret, men i praktiken kräver den att den som redan mår dåligt själv orkar hålla ihop kontakterna med flera olika instanser – något som är svårt nog för de flesta, och särskilt tungt när man samtidigt kämpar med sin egen hälsa.

Vad säger det om skyddsnätet i stort?

Att skyddsnätet finns är sällan det som ifrågasätts. Det som återkommer i kritik från både brukarorganisationer och delar av vårdpersonalen är snarare hur pass grovmaskigt nätet blir för den vars situation inte följer en förutbestämd mall. Några exempel på var glappen ofta uppstår:

• Väntetider till psykiatrisk vård som gör att en akut kris hinner eskalera innan hjälp finns tillgänglig.
• Krav på att själv ansöka och följa upp ärenden hos flera myndigheter samtidigt, mitt i en period av nedsatt ork.
• Otydlighet kring vem som har det yttersta ansvaret när ingen enskild instans är ensamt “fel” mottagare.

Går det att göra maskorna tätare?

Många av förslagen som diskuterats handlar om just samordning: fasta kontaktpersoner som kan följa en person genom flera system samtidigt, snabbare vägar in i vården vid akut försämring, och ett tydligare gemensamt ansvar mellan myndigheter i stället för att invänta att någon annan tar första steget.

Ingen lösning är enkel eller gratis, men berättelser som Mikaels fortsätter att komma in – och de är en påminnelse om att ett skyddsnät bara skyddar den det faktiskt håller kvar.

Det är också värt att komma ihåg att den som befinner sig mitt i en sådan situation sällan har ork att själv identifiera var glappet i systemet ligger. Det ansvaret hamnar ofta på anhöriga, grannar eller kollegor som märker att något inte stämmer – och som därför spelar en större roll än vad de flesta tänker på i praktiken. Att fråga hur det faktiskt går för någon, mer än en gång, kostar lite men kan göra skillnaden mellan att någon hittar rätt dörr i tid eller inte.

Mår du eller någon du känner dåligt just nu finns hjälp att få: 1177 för vårdrådgivning dygnet runt, och Mind Självmordslinjen på telefonnummer 90101 om krisen känns akut.