Hon kränktes och fick missfall – lagen förmår inget mot mobbning

Vi kallar henne Maria här, för att hennes berättelse liknar den som otaliga andra vittnat om till Arbetsmiljöverket, fackförbund och forskare de senaste åren: en arbetsplats där kränkningarna byggdes upp steg för steg, en chef som tittade åt andra hållet, och en press som till slut gick ut över kroppen. Enligt forskning kan svår stress under graviditet öka risken för komplikationer, och den kopplingen mellan ett giftigt arbetsklimat och fysisk hälsa är precis det som gör kränkande särbehandling så allvarligt – och så svårt att bevisa i efterhand.

Vad räknas som kränkande särbehandling?

Arbetsmiljöverkets föreskrift definierar kränkande särbehandling som handlingar som riktas mot en eller flera arbetstagare på ett kränkande sätt och som kan leda till ohälsa. Det kan handla om att medvetet undanhålla information, att ständigt bli ifrågasatt inför kollegor, orimliga arbetsuppgifter eller att helt enkelt bli utfryst. Till skillnad från diskriminering behöver det inte ha någon koppling till kön, etnicitet eller andra skyddade grunder – vilket ironiskt nog gör det svårare att driva rättsligt.

Varför förmår lagen så lite mot mobbning på jobbet?

Här ligger kärnan i problemet. Diskrimineringslagen ger ett visst skydd, men bara om kränkningarna kan kopplas till en diskrimineringsgrund. Ren mobbning eller kränkande särbehandling utan sådan koppling faller istället under arbetsmiljölagen, som i första hand är en tillsynslag – den ger Arbetsmiljöverket rätt att kräva att arbetsgivaren agerar, men leder sällan till några konsekvenser för den enskilda chef eller kollega som stått för kränkningarna.

Skillnaden är avgörande: en arbetsgivare kan föreläggas att åtgärda ett dåligt arbetsklimat, men den som utsatts har sällan någon egen väg till upprättelse.

Det gör att många drabbade upplever att processen tar för lång tid, kräver för mycket bevisning som är svår att samla i efterhand, och i värsta fall inte leder någonstans alls – samtidigt som de själva redan lämnat jobbet, sjukskrivit sig, eller i värsta fall drabbats fysiskt av den press de levt under.

Hur vanligt är kränkande särbehandling egentligen?

Enligt Arbetsmiljöverkets återkommande arbetsmiljöundersökningar är kränkande särbehandling ett av de vanligast rapporterade arbetsmiljöproblemen i Sverige, och kvinnor uppger genomgående i högre utsträckning än män att de utsatts. Just den skevheten är en del av varför frågan så ofta hamnar i skärningspunkten mellan arbetsmiljöfrågor och jämställdhetsfrågor, även när det formella skyddet enligt lag ser likadant ut oavsett kön.

Vad kan förändras?

Fackförbund och forskare inom arbetsmiljö har länge efterlyst:

• Tydligare krav på arbetsgivares systematiska arbetsmiljöarbete, med uppföljning som faktiskt kontrolleras.
• Snabbare handläggning hos Arbetsmiljöverket när anmälningar om kränkande särbehandling kommer in.
• Bättre stöd till den som vill anmäla, inklusive juridisk hjälp via facket redan i ett tidigt skede.
• Ökad kunskap hos chefer om vad som räknas som kränkande särbehandling – många fall handlar om ett klimat som byggts upp under lång tid, inte enstaka händelser.

Ingen lagändring kan i sig ersätta det som redan skett för dem som drabbats. Men ett tydligare regelverk, med verktyg som faktiskt gör skillnad snarare än att bara konstatera problemet i efterhand, är vad många efterfrågar. Problemet är sällan bristen på kompetenta chefer i sig, utan vem som faktiskt blir chef och vilket ansvar de sedan ställs inför när klimatet på jobbet urartar.

Om du själv upplever att du blir kränkt eller mobbad på jobbet: kontakta ditt fackförbund eller skyddsombud i första hand. Mår du psykiskt dåligt går det alltid att ringa 1177 för rådgivning.