Jag tillbringade en helg med Sveriges nya mansrörelse

Jag hade föreställt mig björnskinn, ölburkar och käftande om fotboll. Istället möts jag av en stencirkel, en trumma som går runt och en grupp män i femtioårsåldern som gråter öppet framför varandra. Det här är den svenska mansrörelsen anno 2017, och den har väldigt lite gemensamt med bilden av “grabbig” manlighet som de flesta av oss bär med oss.

Den svenska mansrörelsen är egentligen flera rörelser i en. Det finns en mytopoetisk gren, inspirerad av den amerikanske poeten Robert Bly och boken “Iron John”, som i Sverige främst spreds via terapeuten Åke Högberg från och med 1990-talet. Den grenen samlas fortfarande på retreatgårdar utanför storstäderna för helger med trumning, ritualer och samtal om vad manlighet egentligen är bortom jobbet och pengarna. Sedan finns det nyare, mer terapeutiskt inriktade mansgrupper som fokuserar på psykisk hälsa, och en tredje falang som snarare ser sig som en del av jämställdhetsarbetet.

Varför söker sig män till en mansrörelse just nu?

De flesta jag pratar med under helgen ger en variant av samma svar: ensamhet. Inte brist på kompisar att dricka öl med, utan brist på platser där man kan vara sårbar utan att det blir konstigt. Flera beskriver hur de växt upp med ett tydligt “gör-inte-bort-dig”-ideal, och att helgens övningar är första gången på decennier de säger något ärligt om sin egen rädsla, sorg eller ilska högt inför andra män.

“Det är inte att vi vill bli mer macho. Det är att vi äntligen får lov att inte vara det”, säger en av deltagarna under en paus, apropå varför han sökt sig till gruppen.

Vad gör man egentligen på en sådan helg?

Programmet växlar mellan strukturerade övningar och friare samtal:

• Cirkelsamtal där varje man får tala ostört medan resten lyssnar
• Kroppsliga övningar som trumning och rörelse, tänkta att bryta det ständiga “tänkandet”
• Parövningar där man tränar på att sätta ord på känslor man annars håller för sig själv
• En avslutande ritual, ofta kopplad till någon form av livsskede eller övergång

Ingen av övningarna är unika för Sverige — mycket är importerat rakt av från den amerikanska mytopoetiska traditionen sedan 1990-talet, och har kritiserats för att vara flummigt eller för att i praktiken befästa gamla föreställningar om manlighet snarare än att utmana dem. Den kritiken är värd att ta på allvar, och flera av de jag talar med är själva medvetna om spänningen mellan att vilja bryta mönster och att göra det i en form som i grunden bygger på ganska traditionella idéer om vad en “riktig man” behöver bearbeta. Det påminner faktiskt en del om när jag bad en schaman driva ut det mörka i ett helt annat sammanhang — samma jakt på ett rum där de vanliga försvaren tillfälligt får läggas ner.

Är det här en politisk rörelse?

Nej, inte i första hand, även om frågor om jämställdhet oundvikligen dyker upp i samtalen. De flesta deltagare beskriver sitt engagemang som personligt snarare än ideologiskt — det handlar om den egna relationen, det egna faderskapet, den egna ångesten, inte om ett samhällsprojekt. Samtidigt går det inte att bortse från att en väckt mansrörelse dyker upp i en tid då samtalet om manlighet, härskarteknik och psykisk ohälsa bland män redan pågår för fullt i offentligheten — inte minst i diskussionen om hur män kan stötta den feministiska kampen.

Lämnar man helgen förändrad?

Svårt att säga efter bara två dagar. Vad jag däremot ser är en grupp män som pratat mer om sina känslor på 48 timmar än vad många av dem gjort på flera år, och som verkar genuint överraskade av hur skönt det kändes. Om det håller i sig när vardagen, jobbet och ölhögen på fredagen är tillbaka är en helt annan fråga — men själva behovet som får dem att åka hit i första hand känns svårt att avfärda.