Vad är en shaman, egentligen? Jag lät en driva ut mörkret ur mig och skrek hela vägen
Vad är en shaman, och varför satt jag och grät på ett golv i en förort framför en trumma och en främling? En personlig resa genom en ceremoni jag knappt trodde på.
Kultur Jag googlade “vad är en shaman” klockan tre en tisdagsnatt, det där livsskedet där man är beredd att prova vad som helst utom att faktiskt boka en tid hos en terapeut. Tre veckor senare satt jag på ett golv i en lägenhet i en Stockholmsförort, bara i strumporna, med en kvinna framför mig som kallade sig healer snarare än shaman – för det ordet, sa hon, hade folk redan fått fel bild av.
Jag var där för att bli av med något. Jag visste inte riktigt vad. Sorg, kanske, eller bara den där tunga stenen i bröstet sedan ett uppbrott jag inte pratat med någon om.
Vad är en shaman i praktiken
Ordet kommer ursprungligen från det sibiriska tungusfolket och beskriver en person som anses kunna färdas mellan världar för att hämta hem det som gått förlorat – en själ, en känsla, ett barn som slutat le. I sin moderna, västerländska tappning handlar schamanism sällan om bokstavliga andevärldar och betydligt mer om intensiv kroppslig terapi, förklädd i andlig terminologi. Antropologer har länge diskuterat hur begreppet vandrat och urvattnats på vägen till svenska vardagsrum, samtidigt som intresset för schamanism och liknande healingtraditioner bara verkar växa i takt med att fler känner sig otillräckligt hjälpta av vanlig vård.
Min healer tände salvia, bad mig andas djupt, och satte sedan igång en trumresa i en rytm som fick något i bröstet att lossna. Bokstavligen. Jag skrek. Inte metaforiskt.
“Det som inte får plats i orden måste ibland ut genom kroppen”, sa hon efteråt, medan jag låg hopkurad och snyftade på golvet.
Smärtan ingen varnade mig för
Ingen hade sagt att en schaman ritual kunde göra ont. Jag hade föreställt mig ljus och stillsam musik, inte den nästan brutala känslan av att något pressades ut genom bröstkorgen. Efteråt var jag så öm att jag knappt kunde resa mig, som efter ett gymnastikpass jag aldrig anmält mig till.
Var det verkligen mörker som drevs ut, eller helt enkelt kroppens eget sätt att äntligen släppa taget om spänningar jag burit i månader utan att märka det? Forskare som studerat liknande ceremoniella tekniker menar att den fysiska urladdningen i sig kan ha en lugnande effekt, oavsett vad man väljer att kalla den. Min healer verkade inte bry sig särskilt mycket om att ge ett definitivt svar.
Schamanism i Sverige just nu
Sverige har historiskt varit ett av de mer sekulära länderna i Norden, vilket gör det extra intressant att intresset för schaman-inspirerad healing ändå vuxit stadigt de senaste åren. Sökningar på schaman sverige har ökat, retreat med trumresor bokas upp långt i förväg, och det som en gång var en subkultur för de mest new age-lagda har sipprat in i mer konventionella wellnesskretsar. Vissa forskare inom religionssociologi menar att det säger något om ett vakuum: när traditionell religion tappat mark men behovet av ritual och mening ändå finns kvar, fyller alternativ som schamanism en lucka som varken kyrkan eller sjukvården riktigt lyckats täcka.
Min healer berättade att hon fått fler förfrågningar de senaste åren än under alla tidigare år tillsammans, och att en växande andel av hennes klienter kommer just från vanlig terapi, inte som en ersättning utan som ett komplement när samtalsterapin känts otillräcklig för det som satt sig i kroppen snarare än i huvudet.
Är andlig healing bara placebo då
Kanske, kanske inte. Det som gör frågan svår att besvara är att effekten – bättre sömn, mindre spänning i kroppen, ett lugnare bröst – var fullt påtaglig för mig, oavsett vilken mekanism som låg bakom. Några saker jag tar med mig efter att ha testat:
- Förvänta dig inget magiskt, förvänta dig något fysiskt.
- Fråga vad personen menar med “shaman” innan du bokar, ordet betyder olika saker för olika utövare.
- Gå in med en konkret känsla du vill undersöka, inte en vag önskan om att “må bättre”.
Vad blev jag av med, egentligen
Några veckor senare märkte jag att jag sov bättre. Kanske var det ceremonin. Kanske var det bara tiden, den där gamla, otacksamma healern som aldrig tar åt sig äran. Jag vet bara att jag skulle göra om det, fast helst med en kudde under knäna nästa gång – och med lite mer koll på vad en shaman faktiskt är, innan trumman sätter igång.
