E-sportens tv-sändningar är fantastiska – måste de vara en grabbfest?

Miljontals människor loggar in varje vecka för att se andra spela dataspel på proffsnivå. E-sport har på några år gått från källarhobby till fyllda arenor, sponsoravtal och sändningar som konkurrerar med traditionell sport om tittarsiffrorna. Men skruva upp volymen på vilken stor e-sportsändning som helst, och du märker snabbt ett mönster: kommentatorerna är män, analytikerna är män, och läktarkameran fastnar sällan på något annat än en i huvudsak manlig publik.

Varför är e-sport fortfarande en så manlig scen?

Delvis handlar det om vilka spel som får störst sändningsyta. Skjutare och strategispel som traditionellt lockat en mansdominerad spelarbas – tänk Counter-Strike och League of Legends – är också de titlar som drar de största tv-avtalen och de tyngsta sponsorpengarna. När pengarna följer en viss typ av spel, följer också vilka som syns i studion och i kommentatorbåset.

Det handlar också om vem som redan finns i branschen. E-sport är fortfarande en förhållandevis ung industri som till stor del byggts av män som själva kom in via samma mansdominerade spelarkultur. Rekrytering sker ofta genom nätverk snarare än öppna processer, vilket gör att samma sorts profil tenderar att återupprepas i nya roller.

Publiken som sitter i arenan och den som kommenterar i studion speglar sällan hur bred den faktiska spelarbasen egentligen är.

Är kvinnliga spelare och kommentatorer osynliga?

Inte helt, men de är fortsatt kraftigt underrepresenterade i de stora sändningarna. Det finns kvinnliga proffsspelare, analytiker och kommentatorer runt om i världen, men de syns oftast i nischade turneringar eller mindre produktioner snarare än i de stora globala mästerskapen som når miljontals tittare. Skillnaden mellan att synas någonstans och att synas i huvudsändningen är stor, och det är den senare som avgör vad en hel generation unga tittare uppfattar som normalt.

Hur ser det ut i Sverige?

Den svenska e-sportscenen är ingen isolerad ö i sammanhanget. Svenska turneringsarrangörer och organisationer brottas med samma sneda balans som resten av branschen, samtidigt som svenska spelare länge legat i den internationella toppen inom flera stora titlar. Den kombinationen – hög sportslig nivå och en fortsatt mansdominerad sändningskultur – gör Sverige till ett bra exempel på hur snabbt en bransch kan växa utan att samtidigt bli mer inkluderande.

Vad skulle behöva förändras?

Några saker brukar lyftas fram av dem som följer branschen närmast:

• Fler turneringsarrangörer som aktivt rekryterar kommentatorer och analytiker utanför de vanliga nätverken
• Investeringar i spel och ligor med en bredare spelarbas, inte bara de traditionellt mansdominerade titlarna
• Tydligare uppförandekoder i chattar och kommentarsfält, där kvinnliga profiler ofta möts av betydligt hårdare ton än sina manliga kollegor

Inget av detta är en snabb lösning, men det pekar på att problemet sitter i strukturerna snarare än i en brist på intresserade kvinnor.

Spelar det egentligen någon roll vem som kommenterar?

Ja, mer än man kanske tror. Kommentatorer och analytiker är de röster som formar hur en hel publik lär sig förstå och värdera det som händer på skärmen. När samma typ av röst upprepas match efter match, år efter år, blir det också den rösten som definierar vad “normalt” e-sportspråk låter som. För den som själv drömmer om att en dag synas i studion, men aldrig ser någon som liknar sig själv där, blir steget att ens försöka betydligt längre.

Det påverkar också sponsorer och mediebolag. Varumärken som vill nå en bredare publik än den redan konverterade kärnfansen tittar allt oftare på vilka röster en sändning faktiskt lyfter fram – och en produktion som enbart visar upp en enda typ av profil riskerar i längden att kännas daterad snarare än framåtblickande.

Håller grabbfesten på att ta slut?

Det finns tecken på förändring, om än i långsam takt. Fler organisationer inom e-sport har börjat prata öppet om representation, och enstaka kvinnliga profiler har fått betydligt större plattformar de senaste åren än vad som var tänkbart tidigare. Enskilda ligor har också börjat testa riktade satsningar för att bredda vilka som får chansen att synas i studion, även om sådana initiativ ofta är små i jämförelse med de stora, etablerade sändningarnas budgetar.

Men så länge de stora, mest lönsamma sändningarna fortsätter att domineras av samma typ av röster och ansikten är det svårt att kalla e-sport för en scen som redan speglar sin publik. Förändring i en så pass ung och snabbväxande bransch behöver inte ta lika lång tid som i mer etablerade sporter – frågan är bara om branschen själv är villig att prioritera det.

Det är synd, för själva grejen – den intensiva, taktiska och ibland absurt underhållande tävlingen – har egentligen inget kön. Frågan är hur länge branschen ska fortsätta bete sig som om den hade det.