Hur många rövhattar finns det egentligen bland oss?

Du vet exakt vem vi menar. Han som knuffar sig förbi i kön till pendeltåget utan att se upp, hon som lägger sig i filen framför dig med noll marginal och sedan bromsar in, kollegan som tar åt sig äran för ditt jobb i mötet. Rövhatten finns överallt, i alla samhällsklasser och åldrar, och frågan som osökt dyker upp efter en särskilt jobbig dag är: hur många är de egentligen, och blir det fler av dem?

Vad är det egentligen som gör någon till en rövhatt?

Ordet i sig är löst definierat — det är mer en känsla av igenkänning än en vetenskaplig kategori. Men ett mönster går att se i de flesta beskrivningar: en rövhatt är någon som konsekvent sätter sin egen bekvämlighet före andras, gärna utan att ens reflektera över att det gör skillnad för någon annan. Det är skillnaden mellan att ha en dålig dag och att alltid agera som om ens egen tid, plats och humör väger tyngre än allas andras.

Det som gör rövhattbeteende extra provocerande är sällan elakheten i sig, utan bristen på minsta ansträngning att ens låtsas bry sig.

Är vi faktiskt fler rövhattar idag, eller känns det bara så?

Här finns det goda skäl att vara försiktig med stora påståenden. Det finns inget som tyder på att människor generellt skulle ha blivit sämre på att visa hänsyn mot varandra bara för att det känns så i stunden. Det som sannolikt har förändrats är exponeringen: sociala medier, recensionssajter och digitala kommentarsfält gör att en handfull högljudda rövhattar syns för betydligt fler människor än de någonsin skulle ha gjort i en analog värld. Ett dåligt beteende på ett kontor eller i en trappuppgång stannade förr mellan ett fåtal personer — idag kan det bli en skärmdump som sprids i tusentals flöden.

Rövhattbeteende ser olika ut beroende på var det utspelar sig

Några miljöer där rövhattfaktorn brukar sticka ut mer än andra:

• I trafiken, där anonymiteten bakom ratten gör att folk vågar mer än de annars skulle
• I digitala kommentarsfält, av samma anonymitetsskäl fast ännu mer utpräglat
• På arbetsplatser, där maktobalans gör det svårare för den drabbade att säga ifrån
• Iköer och kollektivtrafik, där stress och tidspress sänker tröskeln för otrevlighet

Kan man sluta vara en rövhatt om man känner igen sig?

Ja, och det första steget är förvånansvärt enkelt: att faktiskt fråga sig själv om man agerat med minsta hänsyn till personen på andra sidan situationen. De flesta som beter sig illa gör det sällan av ren ondska, utan av stress, distraktion eller vanemässig självupptagenhet — vilket också betyder att beteendet oftast går att bryta, om man vill.

Finns det något positivt i att vi pratar mer om rövhattbeteende?

Faktiskt ja. Att ordet överhuvudtaget blivit vardagsspråk tyder på att fler av oss börjat sätta ord på ett beteende vi tidigare bara svalde och gick vidare från. Det gör det lättare att peka ut och prata om orimligt beteende när det händer, istället för att tyst acceptera det som “bara så det är”. Ju fler som vågar säga ifrån i stunden, desto mindre utrymme får rövhattbeteendet att bli norm.

Så nästa gång någon knuffar sig förbi dig i kön utan ett ord av ursäkt: det är inte du som är överkänslig. Det är fullt rimligt att kalla en rövhatt för vad den är.