Han mördade en ambassadör i Sverige – hyllas nu med staty

Vissa historier vägrar bli enkla. Ett ambassadmord i Sverige som, om vittnesmål och historiska sammanställningar stämmer, resulterade i att en ambassadör dog av sina skador, borde rimligen vara en historia om ett brott och ingenting annat. Men i Kroatien har delar av samma händelse, enligt flera historiska genomgångar, kommit att tolkas helt annorlunda: som en berättelse om en man som gav sitt liv för sitt lands frihet.

Vad hände egentligen i Stockholm?

Enligt de historiska uppgifter som cirkulerat handlar det om en attack mot en ambassad i Stockholm i början av 1970-talet, kopplad till kroatiska nationalister som ville uppmärksamma Kroatiens ställning inom dåvarande Jugoslavien. Ambassadören ska enligt uppgifter ha avlidit till följd av skadorna. Gärningsmännen greps, men enligt flera källor släpptes i alla fall en av dem senare fri i utbyte mot gisslan efter en kapning, och lämnade därefter Sverige.

Från dömd gärningsman till nationell symbol

Det som gör historien komplicerad är vad som ska ha hänt efter frigivningen. Enligt uppgifter i kroatisk press och historieskrivning ska mannen senare ha återvänt till regionen och stridit under Kroatiens självständighetskrig i början av 1990-talet, där han enligt samma uppgifter ska ha omkommit. I ett land som då byggde en ny nationell identitet kring självständighetskampen kom hans tidigare gärning i Sverige, enligt flera bedömare, att tona bort i skuggan av hans roll i kriget. Resultatet, enligt de uppgifter som finns, ska ha blivit minnesmärken och en staty som hedrar honom som fallen soldat snarare än som dömd gärningsman.

Historien om vem som är hjälte och vem som är mördare beror ofta på var man står när den berättas, och vem som får skriva den till slut.

Hur kan en gärningsman bli hjälte i ett annat land?

Det är knappast en unik mekanism. Nationella berättelser tenderar att omvärdera individer utifrån vilken roll de spelade i det som i efterhand ses som landets avgörande ögonblick, oavsett vad samma person gjorde tidigare i livet. Kombinationen av krigstida uppoffring och en frihetskamp som fick brett internationellt stöd gör det, enligt historiker som studerat liknande fall på Balkan, lättare för en komplicerad person att omvandlas till symbol.

Varför väcker det här reaktioner i Sverige?

För svenska myndigheter och anhöriga till den drabbade ambassadören är hyllningarna i Kroatien, enligt flera bedömare, svåra att smälta. Ett dödsfall som i Sverige klassades som ett allvarligt brott hedras alltså på annat håll som en del av en frihetskamp, vilket illustrerar hur olika ett och samma skeende kan tolkas beroende på vilket lands historieskrivning som får sista ordet.

Vad säger det här om historieskrivning i stort?

Kanske mest av allt att statyer och minnesmärken sällan är objektiva sammanfattningar av vad som hände, utan uttryck för vad ett samhälle vid en viss tidpunkt vill minnas och vad det hellre glömmer. Det gör den här typen av historier obekväma, men också viktiga att fortsätta berätta, just för att de vägrar erbjuda ett enkelt svar på frågan om vem som till slut blev hjälte och vem som blev mördare.

Finns det fler exempel på liknande omvärderingar?

Historien är, enligt de historiker som ägnat sig åt eftergivenhetsperioder och nationsbyggande, långt ifrån unik för Kroatien. Efter konflikter och krig runt om i världen har liknande mönster upprepats: personer som i ett land betraktas som brottslingar hyllas i ett annat som martyrer eller hjältar, beroende på vilken sida av konflikten som till slut fick skriva historien. Det säger något om hur skört gränsen mellan de två kategorierna faktiskt är, och hur mycket den påverkas av vem som vann, vem som förlorade och vilken berättelse som passade den nya nationella självbilden bäst.

Hur bör man förhålla sig till en sådan staty i dag?

För den som besöker platsen utan förkunskap ser statyn sannolikt ut som vilket krigsminnesmärke som helst. Det är först när man känner till hela bakgrunden, inklusive händelserna i Stockholm, som bilden blir mer komplicerad. Många historiker menar att den typen av obekväma dubbelheter inte bör suddas ut eller förenklas åt något håll, utan snarare läggas fram i sin helhet, så att både offrens och det nya nationella narrativets perspektiv får plats i samma berättelse.

Fler händelser där svensk och internationell historia krockar går att utforska i granskningen av Sveriges så kallade no-go-zoner, ett annat exempel på hur berättelser om Sverige formas olika beroende på vem som berättar dem.