Avhoppare kan stoppa fler jihadistresor i Sverige

Under 2015 har allt fler unga svenskar rest i väg för att ansluta sig till väpnade extremistgrupper i Syrien och Irak, enligt uppgifter som lyfts fram av Säkerhetspolisen och forskare inom fältet. Samtidigt pekar samma forskning på en resurs som enligt flera bedömare underutnyttjas i det förebyggande arbetet: personer som själva en gång lämnat en våldsbejakande miljö.

Varför fungerar avhoppare så bra i det förebyggande arbetet?

Forskare inom radikalisering och avhoppsverksamhet, bland annat kopplade till Fryshusets exitverksamhet, har länge pekat på att trovärdighet är avgörande i arbetet med att nå unga som befinner sig i en radikaliseringsprocess. En myndighetsperson eller lärare må ha goda avsikter, men saknar ofta den typ av insyn och legitimitet som någon med egen erfarenhet av miljön har. En avhoppare kan, enligt de som arbetar med frågan, förmedla vad livet i en extrem miljö faktiskt innebär på ett sätt som är svårt att ifrågasätta utifrån.

“Den som själv suttit där kan avfärda propagandan inifrån på ett sätt som ingen utomstående kan göra lika trovärdigt”, är en beskrivning som återkommit bland forskare och praktiker inom avhopparverksamhet.

Vad görs redan i Sverige idag?

Sverige har, liksom flera andra länder i Norden, redan etablerade exitverksamheter riktade mot personer som vill lämna kriminella gäng eller våldsbejakande miljöer, med Fryshusets verksamhet som en av de mest kända. Enligt uppgifter i statsbudgeten har medel avsatts för att stärka just avhopparverksamhet. Samtidigt är det bredare, specifikt jihadistinriktade avhopparstödet enligt flera bedömare mindre utbyggt än motsvarande verksamhet riktad mot högerextrema eller kriminella gängmiljöer.

Några av de modeller som ofta lyfts fram i den nordiska diskussionen:

• Den danska så kallade Aarhusmodellen, som kombinerar polisiärt arbete med socialt stöd för att underlätta återintegrering
• Fryshusets exitverksamhet i Sverige, ursprungligen riktad mot högerextrema miljöer men med metoder som senare anpassats bredare
• Internationella exempel där tidigare medlemmar i extremistgrupper anlitas för att tala direkt till unga i riskzonen

Varför utnyttjas då inte avhoppare mer systematiskt?

Enligt forskare och praktiker inom fältet handlar det delvis om resursbrist, men också om en genuin svårighet: att bygga upp förtroende för en avhoppare tar tid, och myndigheter har historiskt haft en mer repressiv, säkerhetsfokuserad ingång till frågan snarare än en relationsbyggande. Det är en utmaning som också blir tydlig när man ringer stödlinjer på området – något vi själva testade i texten om att ringa stödtelefonen mot radikalisering under en hel dag utan att någon svarade.

Räcker avhoppare som enda lösning?

Nej, och ingen seriös forskare inom fältet hävdar heller det. Avhoppare beskrivs snarare som en viktig komponent i ett bredare arbete som också måste inkludera socialtjänst, skola och i vissa fall polisiära insatser. Extremistmiljöer skiljer sig också åt i hur våldsbejakande och slutna de är, något som blir tydligt när man jämför med andra grupper vi tidigare skrivit om, som den sekt som beskrivits som dödligare än IS eller de mindre, mer utspridda attacker som drabbar civila i muslimska länder.

Den som själv är orolig för att en anhörig håller på att radikaliseras kan vända sig till socialtjänsten eller polisen för vägledning. Den som mår psykiskt dåligt av oro kan alltid vända sig till 1177 för stöd.