De är några av världens rikaste länder — men tar emot noll flyktingar
Under flyktingkrisen 2015 riktades stark kritik mot Gulfstaterna för att formellt inte ta emot en enda syrisk flykting för vidarebosättning, trots enorma resurser. Vi går igenom vad som faktiskt är dokumenterat om det.
Politik När flyktingkrisen 2015 var som mest akut, och bilder på människor som flydde över Medelhavet dominerade nyhetsflödet, riktades blickarna mot en grupp länder som sällan nämndes i samma andetag som mottagande: de rika Gulfstaterna. Enligt uppgifter som då spreds av bland andra Amnesty International hade Gulfstaterna vid det laget formellt erbjudit noll platser för vidarebosättning av syriska flyktingar, trots att flera av länderna hör till världens rikaste per capita.
Stämmer det verkligen att de tog emot noll flyktingar?
Här behövs en viktig nyansering. Kritiken gällde specifikt formell vidarebosättning enligt FN:s flyktingorgan UNHCR:s system — alltså det juridiska erkännandet av någon som flykting med tillhörande rättigheter. Enligt den definitionen stämde uppgiften om noll platser vid den tidpunkten. Länderna själva har dock invänt mot bilden av att inte hjälpa alls: Förenade Arabemiraten uppgav bland annat att man förlängt uppehållstillstånd för över hundra tusen syrier som redan befann sig i landet sedan 2011, och sagt sig ha bidragit med hundratals miljoner dollar i humanitärt stöd sedan konflikten i Syrien inleddes. Saudiarabien har på liknande sätt hävdat att man tagit emot miljontals syrier över åren, dock utan att ge dem formell flyktingstatus.
Skillnaden handlar alltså mindre om att hjälpa eller inte hjälpa, och mer om vilken juridisk status den hjälpen ges — något som fick stor betydelse i den internationella debatten 2015.
Varför erkänner inte Gulfstaterna flyktingstatus på samma sätt som till exempel EU-länder?
En förklaring som ofta lyfts fram är att Gulfstaterna inte är anslutna till FN:s flyktingkonvention från 1951 och därför saknar ett rättsligt ramverk för att formellt bevilja asyl eller flyktingstatus enligt samma modell som europeiska länder. I stället hanteras utländsk arbetskraft och tillfälligt boende via ett system av arbets- och uppehållstillstånd, ofta kopplat till en sponsor i landet — en ordning som skiljer sig fundamentalt från asylrätt som juridiskt begrepp.
Några saker som ofta nämns i sammanhanget:
- Medborgare utgör en liten minoritet av befolkningen i flera Gulfstater, resten är utländsk arbetskraft
- Systemet är byggt för tillfällig migration, inte permanent bosättning eller medborgarskap
- Kritiken handlade om formellt erkännande, inte nödvändigtvis om avsaknad av allt stöd
Vad blev reaktionen internationellt?
Kritiken var stark, både från västvärlden och från delar av den arabiska pressen, som vid tillfället riktade ovanligt skarp kritik mot de egna regionens ledare för att inte göra mer. Samtidigt pekade Gulfstaterna själva på sina ekonomiska bidrag och redan existerande stöd som motargument mot bilden av total passivitet.
Var det bara Gulfstaterna som kritiserades under den här perioden?
Nej, kritiken gick åt flera håll samtidigt. Även flera EU-länder anklagades under samma period för att inte ta sitt ansvar i förhållande till sin ekonomiska storlek, medan andra, som Tyskland och Sverige, tog emot betydligt fler asylsökande i förhållande till sin befolkning än de flesta jämförbara länder. Det gjorde att flyktingkrisen 2015 kom att handla lika mycket om global ansvarsfördelning i stort som om enskilda länders agerande, oavsett var i världen de låg.
Vad kan man dra för slutsats av det hela?
Att sammanfatta situationen som att Gulfstaterna “inte gjorde något alls” är en förenkling — de bidrog ekonomiskt och hyste stora mängder syrier utan formell status. Men att de, till skillnad från många EU-länder, inte öppnade upp för formell vidarebosättning enligt FN:s system är samtidigt korrekt och väldokumenterat. Det är den distinktionen som gjorde frågan så infekterad under flyktingkrisens mest akuta år.
