Jag försökte få barnet att glömma vad han varit med om

Instinkten är nästan alltid densamma. När ett barn har varit med om något svårt – ett övergrepp, en olycka, en flykt, ett dödsfall i familjen – vill de vuxna runtomkring skydda genom att fylla dagarna med annat. Prata om annat, leka bort det, låta det svåra sjunka undan i tystnad. Många föräldrar, familjehem och lärare har försökt exakt detta: att hjälpa ett barn att glömma vad det varit med om. Problemet är att barn och trauma sällan fungerar på det sättet, hur välmenande försöket än är.

Varför försöker så många vuxna få barnet att glömma?

Att vilja skona ett barn från smärta är en fullt begriplig reflex. Om barnet verkar lugnare när det svåra inte tas upp, tolkar många vuxna det som ett tecken på att det går bättre. Enligt kliniskt verksamma barnpsykologer är den tolkningen ofta missvisande: ett barn som slutar prata om något är inte nödvändigtvis ett barn som har bearbetat det, utan lika ofta ett barn som har lärt sig att ämnet är för obehagligt för de vuxna att höra.

Vad säger forskningen om barn och trauma egentligen?

Enligt forskning om posttraumatisk stress hos barn, bland annat sammanställd av svenska BUP-verksamheter och internationella traumaforskare, är undvikande snarare en del av problemet än lösningen. Symtom som mardrömmar, plötslig rädsla, koncentrationssvårigheter i skolan eller regression i beteende brukar tolkas som tecken på att minnena inte har fått bearbetas i en trygg form, inte som bevis på att barnet “inte tänker på det längre”.

Kognitiv beteendeterapi med traumafokus (TF-KBT) är i dag en av de mest beprövade metoderna för barn med PTSD-symtom, och bygger på motsatsen till att undvika: barnet får, i en strukturerad och tryggad form tillsammans med en behandlare, gradvis sätta ord på det som hänt.

Att låtsas att det svåra inte finns är sällan detsamma som att göra det mindre skrämmande för barnet. Ofta blir det bara ensammare.

Hur kan en vuxen göra istället, utan att vara terapeut?

Man behöver inte vara behandlare för att göra rätt i vardagen. Några saker som ofta lyfts fram av barnpsykologer:

• Låt barnet själv styra tempot i vad det vill berätta – och visa att du orkar lyssna utan att bli rädd själv.
• Undvik att byta samtalsämne varje gång något obehagligt kommer upp; barnet märker det, även om det inte säger något.
• Håll rutiner och vardagstrygghet stabila – förutsägbarhet är i sig en form av bearbetning för yngre barn.
• Sök professionellt stöd via BUP eller vårdcentral om symtomen håller i sig, snarare än att vänta ut dem på egen hand.

Går det att göra om, om man redan försökt tysta ner det?

Ja. Det är sällan för sent att ändra förhållningssätt, och barn är enligt forskningen ofta förvånansvärt mottagliga för att en vuxen säger: “jag tänkte fel förut, nu vill jag att vi pratar om det där när du är redo.” Den typen av litet erkännande gör ofta mer för tilliten än man tror. För den som själv känner sig osäker på hur man ska prata med ett barn om något svårt finns stöd att få via 1177 eller BUP – man behöver inte hitta rätt ord på egen hand.