Pokémon Go får min autistiske son att vilja gå ut

Min son har autism, och promenader har aldrig varit hans favoritsysselsättning. Att övertala honom att gå ut, utan ett tydligt och konkret syfte, har historiskt varit ett litet dagligt förhandlingsspel i vår familj. Så när Pokémon Go lanserades i somras och plötsligt fick honom att själv fråga om vi kunde gå ut och “fånga” varelser, blev jag lika förvånad som lättad.

Varför fungerar just det här spelet så bra?

Jag tror att det handlar om tydlighet. Pokémon Go ger en konkret uppgift – hitta den här varelsen, gå till den här platsen – vilket kan kännas mer hanterbart än den öppna, ostrukturerade friheten som en vanlig promenad annars innebär. För många barn inom autismspektrumet kan just avsaknaden av tydligt mål göra vardagliga aktiviteter svårare att motivera sig till, medan ett spel med tydliga regler och delmål ger något att förhålla sig till.

Utomhusvistelse har dessutom länge lyfts fram av arbetsterapeuter och andra som arbetar med barn med autism som värdefullt för sinnesintryck och reglering, även om exakt hur mycket och på vilket sätt varierar mycket från barn till barn.

Är det bara positivt?

Jag vill inte måla upp det som ett mirakel – vissa dagar vill han inte ut oavsett spel, och det är precis lika okej.

Det är viktigt att inte överdriva. Ett spel botar ingenting, och det fungerar inte likadant för alla barn inom spektrumet – vissa kan tvärtom uppleva ett spel som ännu en skärm att fastna framför, snarare än en brygga till utomhusvistelse. För oss har det här sommaren fungerat som en extra morot, inget mer och inget mindre.

Vad har vi lärt oss av sommaren med Pokémon Go?

Några saker som har fungerat för vår familj, utan att jag vill påstå att det gäller alla:

• Tydliga, avgränsade mål gör det lättare att komma igång med en promenad
• Att ha ett gemensamt fokus, som att leta pokémon tillsammans, minskar pressen att “bara prata” under tiden
• Korta, förutsägbara rundor fungerar bättre än långa, planlösa promenader

Hur har omgivningen reagerat?

Att prata om det här öppet har gett blandade reaktioner. Vissa föräldrar i liknande situation har hört av sig och känt igen precis samma mönster hos sina egna barn – ett tydligt, avgränsat mål som gör en annars motståndskraftig aktivitet plötsligt möjlig. Andra har varit mer skeptiska och menat att jag romantiserar ett kommersiellt mobilspel, och att fokus borde ligga på anpassade rutiner snarare än trender som ändå försvinner om några månader. Jag tror båda synsätten har rätt på sitt sätt: spelet är knappast en lösning i sig, men just den här sommaren blev det en bro till något vi annars kämpat med.

Vad händer när trenden klingar av?

Det är en fråga jag själv funderar på. Spel och trender kommer och går, och jag vet inte om intresset håller i sig när sommaren är slut. Men om inget annat har den här perioden påmint mig om att motivation kan se väldigt olika ut för olika barn, och att det ibland krävs oväntade verktyg – som ett mobilspel om tecknade monster – för att hitta rätt ingång. Precis som duscha, klä på sig eller andra vardagsrutiner ibland kräver anpassade lösningar snarare än att man bara “borde vilja”, har den här sommaren visat att även utevistelse kan behöva sin egen, individuella nyckel.

Jag hoppas bara att nästa trend, vad den än blir, ger honom lika mycket lust att kliva ut genom dörren.