Varsågod, Stora Journalistpriset: här är några kvinnor att beakta
Stora Journalistpriset domineras historiskt av män. Här är några kvinnliga journalister vars grävande och rapportering förtjänar att lyftas fram.
Kultur Stora Journalistpriset delas ut varje år till dem som anses ha gjort årets viktigaste journalistiska insatser i Sverige. Det är prestigefyllt, det uppmärksammas stort, och det har enligt branschtidningen Journalisten ett tydligt mönster sedan starten 1966: en klar majoritet, omkring tre av fyra vinnare, har varit män. Så länge grävande journalistik fortsätter beskrivas som en manlig domän, känns det rimligt att påminna om vilka kvinnor som redan gör det finaste jobbet – och att de förtjänar att synas i samma ljus.
Är det verkligen så skevt som det känns?
Ja, enligt siffrorna. SVT har rapporterat att männen fortsätter dominera prisutdelningarna trots att svenska redaktioner, inte minst grävande sådana, blivit alltmer jämställda över tid. Det handlar sällan om att kvinnors journalistik håller lägre kvalitet – snarare om vilka berättelser, ämnen och personer som juryer och redaktioner historiskt vant sig vid att uppmärksamma som “det stora scoopet”.
Vilka borde man ha koll på?
Ett exempel är Negra Efendic, mångårig reporter på Svenska Dagbladet, känd för granskningar som spänt från filippinska au pairer i välbärgade svenska hem till illegala omskärelser utförda i hemmiljö – tunga, obekväma ämnen som krävt både tålamod och integritet att gräva i. Ett annat är Brit Stakston, medieprofil och digital strateg som själv nominerats till Stora Journalistpriset tillsammans med Martin Schibbye och Nils Resare för arbetet med granskningsprojektet Blank Spot, som lyfte fram konfliktrapportering från platser stora redaktioner ofta väljer bort.
“Det är fortfarande män som prisas för grävandet, trots att de granskande redaktionerna blivit allt jämställdare”, som mönstret sammanfattats i rapporteringen kring priset.
Det här är förstås bara två namn av många. Sverige har en lång rad kvinnliga reportrar som ägnar sig åt uthålligt, obekvämt grävande – i lokalpress, på storstadsredaktioner och som frilansare – utan att nödvändigtvis synas i samma utsträckning som sina manliga kollegor när prisregnet kommer.
Räcker det med fler namn på en lista?
Knappast. Frågan handlar mindre om enskilda namn och mer om hur juryer, nyhetschefer och nyhetsvärderingar formas av vem som redan är etablerad, vem som får resurser och tid att gräva djupt, och vem vars arbete uppmärksammas när det väl är klart. En lista med kvinnor “att beakta” är i grunden en påminnelse: de finns redan där, de gör redan jobbet – frågan är om branschen är beredd att se det.
Så länge statistiken ser ut som den gör finns det goda skäl att fortsätta ställa frågan varje år priset delas ut. Inte som ett krav på kvotering, utan som en enkel observation: om tre av fyra pristagare är män trots en alltmer jämställd bransch, är det inte kvinnornas journalistik det är fel på.
Handlar det bara om juryns val?
Inte enbart. Snedfördelningen börjar långt innan en jury ens sätter sig ner för att utse en vinnare. Vilka reportrar som får tid, budget och redaktionellt stöd att lägga månader på en enda granskning påverkar vilka namn som över huvud taget kan nomineras. Historiskt har större, resurskrävande granskningsprojekt oftare tilldelats manliga reportrar, medan kvinnor i högre grad förväntats täcka bredare, snabbare nyhetsflöden – ett mönster som forskare inom medie- och genusvetenskap återkommande pekat på, även om orsakerna skiljer sig mellan redaktioner.
Det gör att listan över “kvinnor att beakta” inte bara handlar om enskilda namn, utan om ett helt system: vem som får resurserna att göra det där stora scoopet, vem vars namn hamnar överst på en nomineringsblankett, och vem som redan från start har fördelen av att vara den “självklara” kandidaten när juryn samlas.
Vad skulle en förändring kräva?
Sannolikt mer än enstaka listor med namn – det skulle kräva att redaktionsledningar aktivt fördelar de tunga, tidskrävande granskningsuppdragen jämnare, och att juryer medvetet frågar sig varför samma typ av reportage och samma typ av avsändare år efter år belönas. Tills dess kan listor som den här åtminstone fungera som en påminnelse om att kompetensen redan finns – frågan är om branschen är redo att låta den synas där det räknas mest.
Läs också om varför medierna borde skriva ut ursprung oftare och om hur nätets hatare egentligen ser ut.
