Varför slåss inte svenska huliganer under fotbolls-EM?

EM i Frankrike sommaren 2016 blev snabbt lika känt för händelserna utanför planen som för det som hände på den. Efter mötet mellan England och Ryssland i Marseille bröt allvarligt våld ut mellan supportergrupper, med skadade på båda sidor och rapporter om organiserade, förberedda konfrontationer. Bilderna gick världen runt. Men i de svenska supportersektionerna, trots att Sverige också deltog i turneringen, syntes inget liknande. Frågan är varför.

Har Sverige verkligen ingen huligankultur?

Jo, det har vi haft – och har fortfarande. Svensk fotboll har sin egen historia av organiserat supportervåld, kopplat till rivaliteten mellan lag som exempelvis AIK, Djurgården och Hammarby i Stockholm, eller mellan andra klubbar runt om i landet. Den kulturen är dock i huvudsak knuten till inhemsk klubbfotboll, där rivaliteten mellan lokala lag och historiska motsättningar mellan olika supporterklackar odlats under lång tid.

Landslagsfotboll har traditionellt inte engagerat samma grupper på samma sätt. Delvis handlar det om att den svenska huligankulturen är starkt lokalt förankrad – den bygger på rivalitet mellan specifika klubbar i specifika städer, inte på nationell samhörighet. När landslaget spelar samlas istället anhängare av flera olika klubbar under samma flagga, vilket gör den lokala rivaliteten mindre relevant.

Våld mellan klubbrivaler bygger på decennier av lokal historia. Det översätts sällan rakt av till en nationell landslagsarena med helt andra gruppdynamiker.

Vad gjorde situationen i Marseille annorlunda?

Händelserna i Frankrike 2016 involverade enligt uppgifter organiserade grupper, framför allt kopplade till ryska supportrar, som beskrivits i efterföljande rapportering som väl förberedda för snabbt, koordinerat våld. Brittisk polis och franska myndigheter pekade i efterhand ut ett mindre antal personer som ansvariga för en stor del av upptrappningen, snarare än att våldet var spontant eller spritt över hela supporterskaran.

Det säger något om att den här typen av våld sällan är slumpmässigt. Det kräver ofta en existerande infrastruktur – nätverk, erfarenhet och en kultur där fysisk konfrontation ses som en del av supporteridentiteten på en helt annan nivå än vad som traditionellt funnits kring det svenska landslaget.

Betyder det att svensk supporterkultur är problemfri?

Nej, och det vore fel att dra den slutsatsen. Svensk klubbfotboll brottas fortsatt med incidenter, pyroteknik på läktare och konfrontationer mellan rivaliserande grupper, vilket säkerhetspolisen och Svenska Fotbollförbundet regelbundet arbetar med att motverka. Frånvaron av EM-våld handlar mer om att den specifika dynamiken – nationell rivalitet, andra länders djupt rotade huligannätverk och en högtrycksmiljö med tusentals resande supportrar under en kort period – helt enkelt inte matchar hur svensk supporterkultur historiskt organiserat sig.

Det är också värt att komma ihåg att avsaknad av rapporterade incidenter inte alltid betyder avsaknad av spänningar – bara att de, av vad som verkar vara en kombination av tur, mindre resande supporterskaror och en annan kulturell tradition, inte eskalerade till det som sågs i Marseille. Fotbollsvåld är sällan en fråga om ett lands karaktär i stort, utan om specifika grupper, specifika historier och specifika tillfällen som råkar sammanfalla.