Varför faller ensamkommande unga mellan stolarna?

Sverige har ett regelverk som är byggt för att skydda ensamkommande unga. Ändå återkommer berättelser om unga som samhället inte lyckades nå fram till i tid. Det är en obekväm fråga att ställa rakt ut, men den blir svårare att undvika för varje ny historia som liknar den förra: varför blir just den här gruppen så återkommande svårfångad för ett system som på pappret ska finnas till för dem? Den här texten beskriver mönstret i allmänhet, utan att gå in på enskilda fall.

Vilket skyddsnät ska i teorin finnas?

Ensamkommande barn som söker asyl ska enligt lag tilldelas en god man som företräder deras intressen, ett boende anpassat efter ålder och behov, samt tillgång till skolgång och nödvändig vård, inklusive stöd för psykisk ohälsa. Systemet är på pappret relativt heltäckande. Problemet, som gång på gång lyfts av socialtjänst, gode män och forskare, är glappet mellan hur systemet är tänkt att fungera och hur det faktiskt fungerar i en vardag av personalbrist, hög arbetsbelastning och en asylprocess som för många drar ut på åratal.

Ett regelverk som ser komplett ut på pappret skyddar ingen om det inte också finns tillräckligt med personal, tid och kontinuitet för att tillämpa det.

Varför är just den här gruppen extra sårbar?

Flera faktorer brukar pekas ut som förklaring till varför ensamkommande unga löper förhöjd risk att fara illa, trots existerande skyddsstrukturer:

• Många bär på svåra upplevelser från flykten, utan tillräckligt anpassat stöd i mottagandet
• Ovissheten under en långdragen asylprocess beskrivs återkommande som en egen påfrestning
• Byten av boende och gode män gör det svårt att bygga den trygga, kontinuerliga relation till en vuxen som annars fungerar skyddande
• Tiden kring en 18-årsdag, när villkoren kan förändras, har beskrivits som en särskilt kritisk period

Har vi sett den här typen av larm förut?

Ja, gång på gång. Under de år då Sverige tog emot ett stort antal ensamkommande har socialtjänst, boendepersonal och frivilligorganisationer vid upprepade tillfällen varnat för att resurserna inte räckte till för att ge varje ungdom det individuella stöd som behövdes, särskilt när det gäller psykisk hälsa. Enskilda, uppmärksammade fall har enligt uppgifter granskats av bland andra svensk public service, och de har sällan varit isolerade händelser, utan snarare exempel på ett mönster många redan kände till. Av respekt för de inblandade återges här inga detaljer om enskilda personer.

Vad skulle behöva förändras?

Återkommande krav från forskare och organisationer handlar om mer kontinuitet, färre byten av boende och gode män, samt snabbare och mer specialiserad tillgång till stöd för psykisk ohälsa, snarare än att unga hänvisas till redan överbelastade köer. Lika viktigt, menar flera, är att korta den tid en ung person tvingas leva i ovisshet, eftersom just väntan i sig beskrivs som en av de tyngsta bördorna.

Går det att dra enkla slutsatser?

Nej, och det är kanske den viktigaste poängen. Det är sällan en enskild persons misslyckande som ligger bakom att en ung människa faller mellan stolarna, utan en kedja av strukturella brister som var för sig kanske hade varit hanterbara, men som tillsammans blir för mycket. Att verkligen svara på frågan kräver att man granskar hela kedjan, inte bara letar efter en enda länk att skylla på.

Hur unga själva möts när de mår dåligt tas också upp i texten om att sluta se blyghet hos barn som ett problem.

Mår du eller någon i din närhet dåligt? Ring sjukvårdsrådgivningen 1177 för hjälp att hitta rätt. Vid tankar på att inte vilja leva finns Mind Självmordslinjen på 90101, öppet dygnet runt.