Nej, det var inte journalistkåren – det var en person som hurrade

Det tar bara någon sekund. En reporter klappar i händerna, skrattar till eller ler snett vid en pressträff, någon filmar det, och inom loppet av en timme har klippet blivit bevis för att “journalistkåren hurrade”. Inte en person i ett rum – en hel yrkeskår, dömd i mikroformat.

Varför blir en persons reaktion till hela kårens?

Mekaniken är enkel och obehagligt effektiv. En enskild individs kroppsspråk tolkas som representativt för alla som delar samma yrkestitel, och det sprids snabbast när det bekräftar en redan befintlig bild av mediernas partiskhet. Ju mer laddad nyheten är, desto mindre behövs för att ett enda ansikte ska bli symbolen för “journalisterna” som kollektiv – trots att de sällan är mer överens sinsemellan än vilken annan yrkesgrupp som helst.

Journalistkåren i Sverige består av tusentals personer på hundratals redaktioner, med olika politisk hemvist, olika ämnesspecialiteter och olika syn på nästan allt utom de mest grundläggande yrkesetiska principerna. Att buntar ihop dem till en enda reagerande kropp är samma logik som att döma en hel bransch efter en enskild anställds dåliga dag.

Det räcker med en persons ansiktsuttryck för att en hel yrkesgrupp ska få bära skulden i kommentarsfälten.

Sociala medier gör generaliseringen till en snöboll

Klipp och skärmdumpar cirkulerar utan sin ursprungliga kontext. Ett leende som egentligen riktades mot en kollega bredvid blir istället “beviset” för att medierna gläds åt fel saker. Algoritmerna som styr vad som syns i flödet premierar starka känslor, inte nyanserade förklaringar – och en anklagelse om partiskhet väcker betydligt starkare känslor än ett korrekt återgivet sammanhang.

Det gör att felaktiga tolkningar sprids fortare än rättelser hinner nå ut. När en rättelse väl publiceras har det ursprungliga klippet redan setts av betydligt fler, vilket cementerar bilden hos den som bara mötte det första, felaktiga narrativet.

Vad säger mediekritiken om ansvarsutkrävande?

Etablerad mediekritik brukar skilja mellan kritik av enskilda redaktionella beslut och kritik av “journalistiken” som fenomen. Den förra typen är nödvändig och sund – redaktioner gör faktiska misstag som förtjänar granskning. Den andra typen, där en hel yrkeskår hålls ansvarig för en enskild persons kroppsspråk, säger mer om betraktarens föreställningar än om journalistiken själv.

Det är också värt att komma ihåg att journalister själva ofta är snabbast med att granska varandra. Interna debatter om vinklingar, källval och tonlägen förs kontinuerligt inom branschen, även om de sällan syns utåt med samma kraft som ett virstartat klipp.

Finns det ett mönster i vilka klipp som sprids mest?

Ja, och det handlar sällan om slump. De klipp som får störst spridning är nästan alltid de som redan bekräftar en uppfattning betraktaren hade innan hen ens klickade play. Ett neutralt eller tvetydigt ansiktsuttryck kan tolkas på tio olika sätt beroende på vem som tittar, men bara en av tolkningarna – den som stämmer med mottagarens redan befintliga världsbild – är den som delas vidare med en indignerad kommentar.

Det gör fenomenet svårt att bekämpa med fakta allena. Även när en fullständig version av klippet visar ett helt annat sammanhang, tenderar den ursprungliga, felaktiga tolkningen att fastna hos den som redan bestämt sig. Psykologer som forskar på desinformation kallar det ibland för bekräftelsebias i miniformat: vi granskar sällan bevis som redan bekräftar det vi ville tro på från början.

Hur kan redaktioner själva minska risken för missförstånd?

En del redaktioner har börjat bli mer försiktiga med hur egna medarbetares reaktioner filmas och delas i sociala medier, just för att undvika att en enskild persons spontana uttryck ska tolkas som redaktionell hållning. Tydligare bildtexter, sammanhang runt klipp och snabbare bemötande av felaktiga tolkningar är exempel på åtgärder som fler medier testar för att bromsa den här typen av snabb, kollektiv skuldbeläggning.

Hur kan man som läsare undvika att gå på det?

Några enkla vanor gör stor skillnad innan man delar vidare något som ska “avslöja” mediernas partiskhet:

• Fråga vem som faktiskt reagerade – en person, ett helt rum, eller bara den som filmade?
• Leta efter det fullständiga klippet, inte bara de sekunder som cirkulerar.
• Vänta in eventuella rättelser innan du bildar dig en stark uppfattning.

Nästa gång ett klipp med rubriken “titta vad journalistkåren gjorde” dyker upp i flödet är det värt en extra sekunds eftertanke. Oftast handlar det om en enda person, i ett enda ögonblick – inte om en hel yrkeskår som plötsligt bestämt sig för att ta ställning tillsammans.