Han sa 'jag orkar inte mer', sålde soffan och flyttade in i ett tält
Mikael sa 'jag orkar inte mer', packade en ryggsäck och gick ut i skogen på obestämd tid. Så här ser det ut när någon faktiskt gör det alla bara pratar om.
Kultur “Jag orkar inte mer” är en mening de flesta av oss säger högt i badrumsspegeln minst en gång i månaden, för att sedan borsta tänderna och gå till jobbet ändå. Mikael, 34, sa den och menade den. Sedan gjorde han något få av oss faktiskt vågar: han packade en ryggsäck, sa upp jobbet inom marknadsföring och gick ut i skogen utanför sin hemstad, utan bestämt datum för återkomst.
Vi träffade honom veckorna innan avfärd, i en lägenhet som redan börjat kännas övergiven, med kartonger märkta “säljs” staplade mot väggen.
Punkten där allt blev för mycket
Mikael beskriver inget enskilt dramatiskt sammanbrott, snarare en långsam urholkning: år av mejl som pep efter arbetstid, kalendrar fyllda i femtonminuterspass, och en känsla av att aldrig riktigt vara närvarande någonstans. Det är ett mönster arbetspsykologer beskriver allt oftare i takt med att psykisk ohälsa och utmattning blir ett allt vanligare samtalsämne på svenska arbetsplatser – inte det akuta utbrottet, utan den tysta, seglivade utbrändheten som smyger sig på tills kroppen till slut sätter ner foten.
“Jag insåg att jag inte mindes senast jag var uttråkad. Inte uttömd, uttråkad. Det skrämde mig mer än något annat”, säger Mikael.
Vad gör du när du känner att du orkar inte mer
Här skiljer sig experternas råd något från Mikaels egen lösning. Psykologer brukar betona att känslan av att inte orka mer sällan försvinner av att man rymmer från allt – ibland behövs professionellt stöd, inte bara distans. Organisationer som Mind driver bland annat en självmordslinje och en föräldratelefon för den som befinner sig i akut kris, och just den skillnaden är värd att hålla isär: vardagsutmattning som Mikaels är allvarlig men sällan livshotande, medan känslan av att inte orka leva vidare alltid förtjänar att tas på störst allvar och mötas med professionell hjälp, inte ett tält.
Reaktionerna från omgivningen
Inte alla i Mikaels närhet var förstående. Föräldrarna oroade sig högljutt, en syster ringde varje dag den sista veckan för att övertala honom att åtminstone behålla lägenheten, och kollegor på det gamla jobbet växlade mellan avund och uppriktig oro. Det säger en del om hur vi förhåller oss till utmattning i Sverige: å ena sidan hyllar vi idén om att lyssna på kroppen, å andra sidan blir vi skräckslagna när någon faktiskt gör det fullt ut. Psykologer som arbetar med utbrändhet beskriver ofta just den dubbelheten som en extra börda för den som redan mår dåligt, att behöva försvara sitt behov av återhämtning inför omgivningen istället för att bara få vila.
Varför just skogen
Att dra sig undan i naturen är knappast en ny idé – munkar och filosofer har gjort det i årtusenden – men det säger något om vår tid att fenomenet nu dyker upp i medelklassens tisdagssamtal snarare än i klosterceller. Viss forskning pekar på att tid i naturen kan sänka stressnivåer och ge hjärnan utrymme att återhämta sig från ständig digital stimulans. Mikael pratar själv mindre om vetenskap och mer om tystnad; han vill helt enkelt höra vad som finns kvar av honom när larmen är avstängda.
Några saker han tog med sig, och en del han lämnade:
- Ett tält, en kniv, böcker han aldrig hunnit läsa.
- Mobilen, avstängd, i en ficka längst ner i ryggsäcken.
- Jobbet, lägenhetsnyckeln och kalendern, kvar i staden.
Vad väntar på andra sidan
Ingen, minst av allt Mikael själv, vet exakt hur länge det här varar eller vad han kommer tillbaka till. Kanske ett nytt jobb. Kanske ingenting alls att komma tillbaka till, i ordets bokstavliga mening, om han bestämmer sig för att stanna.
Det är lätt att romantisera avhopp som hans, svårare att faktiskt genomföra dem – och viktigt att komma ihåg att den som mår riktigt dåligt sällan blir hjälpt av att bara försvinna. Men just därför fastnar historien: den påminner om att “jag orkar inte mer” ibland inte är en klagan, utan en plan. Bara se till att någon vet var du är, även i skogen.
Vad skiljer ett sunt avbrott från flykt
Terapeuter vi pratat med är noga med att skilja på två saker som lätt blandas ihop: ett medvetet, tidsbegränsat avbrott för återhämtning, och en mer akut flykt undan ett liv man inte längre orkar hantera. Det första kan vara läkande, det andra riskerar att bara flytta problemet till en annan plats utan att lösa det som faktiskt orsakade utmattningen från början. Mikael själv menar att skillnaden för honom låg i planeringen, han visste ungefär vad han flydde ifrån, även om han inte visste vad han flydde till. Den distinktionen, säger flera psykologer, är ofta avgörande för om en paus i slutändan blir läkande eller bara uppskjuten smärta.
