Jo, du kan försvara kvinnors rättigheter utan att gynna rasister

I januari 2016 briserar en debatt som skulle komma att prägla svenska samtal om jämställdhet under lång tid framöver: går det att prata om sexuellt våld och kvinnors trygghet utan att argumenten kapas av rörelser som egentligen inte bryr sig om jämställdhet, utan om att svartmåla en hel grupp människor?

Frågan är inte ny, men den blev akut i samband med uppmärksammade händelser i Europa vid det senaste årsskiftet, där sexuella övergrepp kopplades till män med utländsk bakgrund, och där högerpopulistiska och främlingsfientliga röster snabbt använde händelserna som bevis för sin egen världsbild. För många som arbetar med jämställdhetsfrågor blev det en obekväm balansgång: att ta sexuellt våld på allvar, samtidigt som man vägrade låta samtalet reduceras till ett argument för rasism.

Är det ens möjligt att hålla båda tankarna samtidigt?

Ja – och enligt många debattörer och forskare inom genusvetenskap är det faktiskt nödvändigt. Att tona ner eller tysta samtal om sexuellt våld av rädsla för att “gynna fel sida” riskerar att svika de som utsatts, oavsett vem förövaren är. Samtidigt går det att göra det utan att låta sig utnyttjas retoriskt av rörelser som saknar intresse för kvinnors säkerhet i alla andra sammanhang.

Att kräva att kvinnor ska tystna om våld för att inte “spela rasisterna i händerna” är i sig ett sätt att sätta kvinnors trygghet i andra hand.

Varför blir just den här frågan så infekterad?

Delvis för att den befinner sig i skärningspunkten mellan två samtal som sällan förs tillsammans i svensk debatt: jämställdhet och migration. Historiskt har de här frågorna ofta hållits helt åtskilda, vilket gjort att den som vill prata om båda samtidigt riskerar att ifrågasättas från två håll – dels av delar av den antirasistiska rörelsen som menar att fokus flyttas fel, dels av högerpopulister som gärna vill äga tolkningsföreträdet om vad som “egentligen” hände.

Vad säger forskningen om kopplingen mellan bakgrund och våld?

Forskning om sexuellt våld visar genomgående att övergrepp sker i alla samhällsgrupper, oavsett etnicitet eller bakgrund, och att koppla brottslighet till en hel folkgrupp saknar stöd i statistiken. Samtidigt betyder inte det att enskilda händelser ska förminskas eller tystas ner – nyansen ligger i att kunna hålla fast vid båda sanningarna samtidigt, snarare än att välja den ena för att slippa den andra.

Så förs samtalet vidare utan att fastna i skyttegravarna

Flera debattörer har efterlyst en enkel princip: bedöm handlingar, inte grupper. Den som utsätter någon för våld bör ställas till svars som individ, inte som representant för en hel folkgrupp – oavsett bakgrund. Samtidigt förtjänar frågor om kvinnors trygghet i offentliga rum att tas på allvar året runt, inte bara när de kan användas som slagträ i en migrationsdebatt.

Det är en svår balans att hålla i en het debattklimat. Men att vägra välja mellan att bry sig om kvinnors rättigheter och att vägra ge rasismen mer utrymme är kanske precis den hållning som fler skulle behöva ta.

Den som blivit utsatt för våld eller hot kan alltid vända sig till Kvinnofridslinjen på 020-50 50 50, dygnet runt.